Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur bokmarknaden - Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 Ek Hn
I gränslandet mellan ren vetenskap och
allmänfattlig framställning, mellan filosofi
och litteraturforskning har hr Landquist
funnit det område, som är hans, och där
han redan företett ej blott den nu nästan
oroande vanliga intelligensen utan en egen
begåfning, af hvilken vi torde kunna vänta
mycket. Men må han minnas sina egna
ord: »Hälsa läres bäst i Sparta, och vilja
vi vara med på täflingsbanan, få vi göra
stora insatser af offer.» Må han så därtill
och i främsta rummet underkasta sig en
grundlig studiekurs i Athen.
Ek Hn.
Inazo NiTOBE: Bushido. Japans själ. Öfvers, af
Fanny Ekenstierna. Wahlström & Widstrand,
Stockholm.
Den som i Bushido framför allt söker
behaget af äkta japansk doft öfver stil och
tanke, blir genast besviken. Boken är
skrifven på engelska och författaren gift med
en europeiska samt kristen. Dessutom är
den helt afsedd för en västerländsk
läsekrets. Nästan ängsligt söker författaren
framhålla sin beläsenhet i Europas klassiska
och moderna litteratur, hans kunskap är
också förvånande men gör ej den
icke-ja-panske läsaren lika glad som honom själf.
Hans bok är ett försvarstal för hans
fosterlands, gamla riddarlära och kan alltså ej
utan vidare fattas som en objektiv skildring.
Den är ett led i Japans politik, som på en
gång söker vinna och öfvervinna Europa.
Men just däri är den japansk: i sin
läraktighet, i sin klokhet — författaren aktar
sig för att berömma sitt eget blindt, han
erkänner de fel européerna allmänt anmärkt
•—, i sin blandning af inställsamhet och
stolthet. Dessutom och lika mycket i den
älskvärda öppenhet som ledsagar beräkningen, i
den lugna värdighet som gör inställsamheten
till gentlemannens artighet, i den
måttfullhet som gör stoltheten vacker, i den
so-briety som alltigenom präglar både stil och
ända. Det är icke en bok af hög och
egenartad intelligens, men det är en sund
och vinnande bok som få.
»De kämpande riddarnes vägar»
framträder naturligtvis här som ett synnerligen
ädelt system — knappast någon dygd
saknas. Men etiska system böra ju vara ädla,
och om man också misstänker, att förf.
något för litet dröjt vid Bushidos mera sluga
än storslagna sidor — såsom t. ex. djia-
djutsu, konsten att segra genom eftergifter
— har man intet skäl att betvifla den
japanska riddarlärans allsidigt ideala,
full-ländadt harmoniska karaktär. Det
förefaller t. ex. högst naturligt, att japanerna
liksom grekerna ej dyrkade modet i och
för sig utan blott som kampmedel för en
rättfärdig sak. Den enskildes underordnande
under en högre plikt betonade de lika
starkt som romare eller spartaner och
genomförde det bättre, synes det.
Jämförelsen med antiken gör författaren själf.
Bushido synes i verkligheten vara syntesen af
athensk och spartansk ända. Den äger i
högsta grad den senares viljehärdning och
den förras estetiska förfining.
I ett fall står ju den grekiske anden
långt framom den japanske: i fråga om
den rena tankens lockelse och skaparkraft.
Japanernas brist på filosofi erkänner Nitobe;
däremot ge hans citat från kinesiska
skriftställare nya bevis på värdet af den
kinesiska tankevärld, hvarom västern känner
så litet. Skulle icke för öfrigt ett mer
filosofiskt lynne skapat en individualism,
hvilken motverkat Bushidos ordnande och
härdande lydnadsbud? Det är förvånande, hur
väl systemet nu lyckats vinna sitt mål att
skapa människor, handlingsstarka och
segervana men samtidigt aldrig brytande
samhällets, familjens, pliktbudets band.
Individen blir mera stark samtidigt som mindre
skapande, det öfverskott af kraft, som eljes
upprifves i öfvermänniskors inbördes strid,
går upp och bevaras i det hela. Djupt
intygar Nitobes bok sanningen af Kjelléns
sats att Japans storhet hvilar ej på dess
land men på dess folk.
Emellertid bör Bushido ge just den
själfsäkra unghögern i politik och filosofi
åtskilligt att tänka på. Först hur förvånande
långt i etisk fostran man kan komma med
föga religion. Visserligen sammanhänger
ju Bushido med Japans båda religioner,
schintoism och buddhism, men hur litet
har den ej af de religiösa trosbud, som
man påstår vara oundgängliga för att
sedlig kraft skall kunna bestå. Dock, inför
nutidens industrialism föll riddarmoralen,
och Nitobe hänvisar själf på kristendomen
— ehuru utan någon högre trosvisshet —
som ett medel att återuppväcka den i
förädlad form.
Ännu mer slående är dock det
estetiska sinnets plats bland den andliga härd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
