Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur bokmarknaden - Af Erik Hedén - Af K. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN
191
ningens vapen. Att harmoni är tecken till
kraft, ja att sträfvan efter harmoni är rent
oersättlig som fostran till kraft, ha
japanerna insett och till det yttersta
genomfört. De voro, under den tid som
grundlade Japans storhet, lika fria från våra
konservatives bredbröstade skönhetsförakt
som från våra yngstes ohejdade drift att
kalla allt »personligt» för skönt. Japans
historia vittnar mer än något, att utan
konstnärligt sinne nås aldrig det vår tid
öfverallt, äfven i Japan, så väl behöfver:
verklig konservatism.
Ek Hn.
Vilhelm Ekelund: Dithyramber i aftonglans.
Aktiebolaget Ljus, Stockholm.
Vilhelm Ekelund synes korad till ett af
dessa ensliga diktaröden, åt hvilka
eftervärlden, naivt undrande öfver ett gånget
släktes liknöjdhet, betalar sin frikostiga gärd
af rörd och hägnande ömhet. I samma
mån som den unge skalden klarare fattar
sitt egna väsen och utpräglar sitt egna
konstnärskap växer den tadlande kören,
som under mer eller mindre medlidsamma
beklaganden af hans ohygieniska själslif
knotar öfver hans diktnings monotoni och
nyckfulla envetenhet.
Men för varningar och råd har denne
inåtlyssnande enstöring lyckligt döfva öron,
blott sin dämon hör han, den »gud som
gaf honom att säga hvad han lider». En
sång så undfången som hans skär icke
genom arbetsdagens bråda sorl, den kan njutas
endast i samma helgstillnet, som alstrat den.
Detta sinnestillstånd är icke en stämning,
som följer med sabbat och ferier och som
enhvar kan med omständigheternas hjälp
bereda sig — man äger det beständigt
eller aldrig.
Den ästetiska termen centrallyrik låter
som enkom uppfunnen för Ekelunds poesi.
Denna är helt sammanträngd i centrum af
diktarens innersta och har ingen annan
periferi än oändligheten, som icke tar upp
mera rum än evigheten upptar tid. Allt
hvad hans öga eller ande infångar
attraheras omedelbart till denna hjärtpunkt för att
åter utströmma förvandladt till hans egen
substans. Så tolkar han sin diktnings ideal:
Purpurljusa glöde
öfver världen dina kval,
rosendofter flöde
utur såren utan tal:
lyse högt och brinne
smärtejublande din glöd
till ett evigt minne,
hjärta, af din död.
Periissem nisi periissem — så lyder
denne fullhaltige mystikers bekännelse. Han
firar den ljufbittra undergång, som är
lifvets öfvermätt och lifvets födslovånda. Han
hyllar den tragiske Eros, Eros-Narkissos,
som icke söker sin hälft utan sin like —
den till evig trånad invigde, hvars aningar
dock hinna en öfversinnlig hänryckning
oåtkomlig för all världens mätta älskog
Ack, jordens blommor,
lifvets blommor,
min själ er åtrår icke. . .
Den grekiska lyrik, som diktaren
insugit — studerat vore icke det träffande
ordet — har mängt sig med hans
ursprungliga »hembygds ton» till en sällsam
blandning, där beståndsdelarna icke längre
särskiljas. Öfver »kimmeriska landskap»
lyser en jonisk eter, och olympierna vandra
lifs lefvande på skånska stränder, dyrkade
med en from extas, som ägnats dem af
ytterst få sedan Hellas’ goda dagar.
Med den vanliga antikiserande poesin,
härmande, koketterande eller parodisk, har
denna intet gemensamt. Odet till Ola
Hanson med sin pindariskt högtidliga gång
och sin stolta stålklang röjer uppenbarast
hur fritt och säkert Ekelund vet att
försvenska och förandliga det främmande bytet.
Platen har väl varit en af hans vägvisare
i den antika riktningen, men hvilket
ofruktbart besvär nedlade icke denne halsstarrige
teoretiker och versartist på sina metriskt
pedantiska och praktöfverlastade hymner.
Fulländning blir väl aldrig Ekelunds
märke, ty han sträfvar icke efter det som
kan uppnås. Den inre musik, som rikt
kväller fram i hans melodiska vers, kan
näppeligen restlöst utgjuta sig i orden eller
ens deras efterdallringar. Men den
fantiserar rent och klangskönt, sakta famlande
ibland — men vackert dock, som brutna
violintoner i skymningen.
k. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
