Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Josephson som Konstakademiens »uppföding». Anteckningar af Georg Nordensvan. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 GEORG NORDENSVAN
på paletten, med artisthatten på tre kvart,
eld i blicken, sång på läpparna, sol i
hjärtat, jublande glädje inför naturens
skönhet och lifvets rikedom, därtill
ödmjukhet inför konstens majestät och stort
och djupt allvar i vilja och uppsåt. De
visa honom impulsiv, het i känslan,
oförbehållsam i orden, känslig för vänlighet
men ömtålig och misstänksam mot dem
han misstror, ej alltid behärskande sig
själf men alltid manlig och öppen — en
smula öfverspänd, obändig, först och sist
ung.
Det är om Josephson under hans
första studieår i utlandet — intill år 1880
— dessa anteckningar röra sig. Han
var på den tiden akademiens
»uppfö-ding», ett af dess framtidslöften och
under två år en af dess resestipendiater.
I Boklund — akademiens direktör — hade
han en trofast vän och gynnare, och till
honom skref han rättframma och
förtroendefulla bref, fulla äfven af
hängifvenhet och tacksamhet.
»Du mitt första gamla kära
målareminne!» kallar han Boklund i ett bref,
skrifvet i Amsterdam januari 1877. Han
skildrar där sitt första sammanträffande
med den på en gång godmodige och
respektingifvande akademichefen. Han
skrifver:
Tankarne äro underliga kurrar! När jag
fick ditt så litet väntade och så innerligt
kärkomna bref kom jag att tänka på en liten
ång-slup, som går mellan Skeppsbron och museum.
Om det var en vårdag, en sommardag eller en
höstdag törs jag icke säga, ty du sitter med
den där tjocka boken framför dig och kunde,
fast afståndet torde omöjliggöra sådant, när som
hälst slå mig på fingrarne. Men alltnog vackert
väder var det och då vet du hur Stockholm
tar sig ut, när man står där nedanför Gustaf
III:s staty och de blåa små vågorna glittra,
när från tusende master egna och främmande
flaggor vaja, när det härliga slottet bakom dig
breder sig ut i hela sitt majestät på en grund
öfver hvilken från gråaste tider alla våra störste
vandrat, och på motsatta stranden reser sig
museet, där slottets hänsofne skola uppståndne
varda. En sådan dag stod jag^ en sextonårig,
tjock och svart pojke, och väntade på båten,
som skulle föra mig öfver till museet, där mitt
öde skulle afgöras, om jag kunde få inträde i
»konstens rike» eller i akademiens
elementarskola, hvilket ju lär vara ett och detsamma.
Jag hade lyckligt och väl kommit upp för de
ståtliga marmortrapporna och stod beklämd och
rädd utanför »Intendentens arbetsrum» och
kände denna otäcka tomhet i magen, som måste
vara härarnes ständiga egendom, och klappade
med darrande hand på den massiva dörren.
Ett »stig in!» i de mest hjärtslitande toner
hade så när kommit mig att ramla baklänges,
om icke fruktan att förarga den förargade
stämmans ägare hade kommit mig att ramla
framlänges d. v. s. in i arbetsrummet eller det allra
heligaste. Sedan frågor och svar blifvit växlade
och tillåtelse gifven och jag åter kommit ut på
trappan i solskenet, andades jag åter och sade för
mig själf: »Det var grufligt hvad den herrn
var lik en general». Det var första gången
jag-såg och talade vid Johan Boklund. Så fortfor
du allt att vara general, tills jag kom upp i
målarskolan, då kom jag underfund med att
du var en målarsjäl, som såg ut som en
general, och nu får jag uppriktigt bekänna, att det
finns icke ett spår mera kvar af generalen, men
så hafva vi också blifvit gamla under tiden.
Det var säkert hösten 1867 rekryten
gjorde sin uppvaktning hos generalen.
Våren 1868 fick Josephson sin första
belöning i principskolan, blef samma år
akademielev, gick i »antiken» och
»modellen», fick loford många gånger, gjorde
om somrarna studieresor till Visby,
Dalarne, Gripsholm och Norge och utställde
små, noggrant och omsorgsfullt målade
taflor på Konstföreningen. På 1873 års
akademiska utsällning debuterade han med
två små genrer, »På löftet» och »Syster
lär sig läsa», båda med motiv frän
Eggedal i Norge — det var där han under
en sommarvistelse 1872 fick idén till
»Strömkarlen», som han många år
senare målade på samma plats.
Vintern 1873—74 studerar han i
Paris. Sommaren 1874 är han hemma
igen och har nu anledning att tacka
»farbror Boklund» för att han får för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
