Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Josephson som Konstakademiens »uppföding». Anteckningar af Georg Nordensvan. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST JOSEPHSON SOM KONSTAKADEMIENS »UPPFODING» 203
liksom ofta återkommande tvifvel om det
berättigade i ett sådant val. Störd i mitt arbete,
orolig öfver att icke få det fram, kränkt i mina
bästa känslor skref jag detta olyckliga bref.
Akademiens sekreterare skrifver bland
annat:... »ty huru mycket akademien än har
skäl att vara särdeles nöjd med Edra studier
efter gamla mästare, har dock okunnigheten
om Eder egen skapelseförmåga vållat hos
åtskilliga och bland dem undertecknad
splittringen i rösterna.»
Detta kan endast vara en enskild
anmärkning, alldenstund Kgl. akademien en gång
tilldelat mig sitt stora pris, just för ett
originalarbete.
Vidare läses: »För min del ansåg jag skäl
vara att lämna mitt votum åt Jansson^som
utmärkt sig genom en rik kompositionsförmåga
och åtskilliga andra goda och lofvärda
egenskaper. »
Jag kunde icke tro att akademiens
sekreterare hade skrifvit detta å ämbetets vägnar.
Vidare lyder det: »Jag har den
föreställningen om Eder att Eder fallenhet icke går
åt själfständighetens håll, att Ni lätt låter Er
ledas af främmande intryck, och i sådant fall
är Rom rent af farligt» ete. Akademiens
sekreterare talar således hela tiden i sitt eget namn.
Nedanför står: »Detta uttalar jag dock
blott vis a vis Eder såsom en förmodan,
uppkommen genom hvad jag hittills sett.»
Sådant kan icke tjäna till att uppmuntra
till förnyade ansträngningar.
Detta i ett bref, hvari akademien vill visa
mig en utmärkelse genom att tilldela mig ett
så frikostigt och behöfligt understöd.
Väl äro pengarna nödvändiga och välkomna
för den fattige artisten, men är icke hedern,
utmärkelsen mer? Jag kan med handen på
hjärtat försäkra att det är en af mina käraste
drömmar att få hedra det läroverk, från
hvilket jag utgått, och som jag skyller så mycken
tack och som jag håller så kärt.
Således har jag, som helt naturligt är,
tagit denna brefväxling såsom en enskild, och
var mitt svar ett svar þå ett enskildt bref.
Då detta likafullt blifvit framlagdt för
akademiens ärade ledamöter såsom rörande hela
läroverket, så är jag naturligtvis tvungen att
äfven framlägga för samma värda ledamöter
orsaken till ett sådant brefs uppkomst.
Man rycker icke i de ömtåligaste
strängarna i ett målarehjärta utan att vålla uppror
därinne, och kan man förfara våldsammare med
oss än att i tilldelande af en offentlig utmär-
kelse betvifla det heligaste vi äga: förmågan
att alstra, af att äga själfständighet, när detta
till uttalas af en gammal värderad konstnär till
en nybörjare.
Mitt bref må därför icke anses för mer än
ett skri af smärta och förtrytelse, ty hade icke
det lysande namnet stått inunder, så hade jag
aldrig blifvit sårad, aldrig svarat ett ord.
En annan omständighet må lända till mitt
urskuldande, nämligen att jag, ungefär fjorton
dagar senare, skref ett annat bref, adresseradt
till akademiens sekreterare, och som sändes
mig oöppnadt tillbaka.
Jag sänder akademien båda dessa bref och
anhåller för rättvisans skull att detta obrutna
brytes och uppläses inför samma ärade
åhörar-krets som det föregående, och vidhåller jag
hvad i det obrutna brefvet står skrifvet.
Med djup vördnad och beständig
tacksamhet
akademiens stipendiat
Ernst Josephson.
En karaktäristisk kommentar och ett
intressant motstycke till ofvanstående
lämnar ett samma dag skrifvet bref till
Boklund, hvars sista rader uttala en
föresats, som brefskrifvaren för
framtiden ej kunde hålla.
Jag blef så glad att du tyckte att mitt
arbete vittnade om framsteg, jag trodde nästan
att du icke ansåg mödan vard att skrifva mig
ett ord därom. Det gladde mig att äfven
Saloman fann förtjänster däri.
I akademiens skrifvelse för den 20 sept.
står icke något om mitt arbete, men tyckes jag
riktigt ordentligt vara uppskrifven på svarta
taflan.
Jag är en oförsiktig kurre och glömmer
lätt att det finnes elaka och långsinnade
människor i världen. Jag skref dock ett så vänligt
bref till Scholander och bad honom om ursäkt,
men det sände han ouppbrutet tillbaka. Det
sänder jag nu tillika med hans eget och en
skrifvelse till akademiens ledamöter för att
upplysa om förhållandet. Var snäll och granska
det, om du tror att det hela kan gagna min sak.
— Jag fruktar att Pr. Scholander har för
alltid skrifvit mig på akademiens tafla och att
jag är ansedd som en tempelbrännare och
landsförvist.
Det är sant att världen är stor, men
hjärtat det hänger dock så fast vid det gamla
hemmet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
