Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Josephson som Konstakademiens »uppföding». Anteckningar af Georg Nordensvan. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 GEORG NORDENSVAN
Men så länge man kan arbeta och det
finns sol och till italiensk sol och någon enda
människa som tänker vänligt på en, då kan man
icke vara riktigt olycklig.
Var nu icke allt för ond på din stackars
målare, om han gjort dig ledsen, ty jag
känner ditt hjärta, och Gud välsigne dig för det.
Jag skall hädanefter försöka ätt vara snäll och
icke upprorisk alis.
Några dagar efteråt — den 14 okt.
— afsänder Josephson sin
stipendiatberättelse — den enda han tyckes ha
skrifvit. Så allt igenom karaktäristisk som
den är meddelar jag den här i dess
helhet.
Till Kgl. akademien för de fria konsterna!
I det jag går att uppfylla en af de
förpliktelser som åligga akademiens stipendiat, vill
jag endast förutsända min tacksägelse till Kgl.
akademiens ärade ledamöter, som försatt mig
tillfälle att fortfarande få studera och njuta
af det sköna, som spirat upp i världen under
människohänder och af själfva denna värld, som
så skön och blomstrande bildats af alla
konstnärers konstnär, af hela världens herskare och
herre.
Jag har tänkt mig en sådan skrifvelse
såsom ämnad att inför läroverket någorlunda
framlägga stipendiatens konstnärliga
trosbekännelse och smak. Hvad jag uttalar är således
i all ödmjukhet och beder jag att ej bli
missförstådd, om uttrycken stundom klinga alltför säkra
för en ung man; det har i så fall endast skett
för formens skull och för att bättre kunna
uttrycka en tanke. Ingen är villigare än jag att
erkänna det obetydliga värde sådana nybakade
åsikter kunna äga.
Än ett ord beder jag få förutskicka. Må
det ingen förundra, om jag icke kommer att
beröra den moderna konsten i den stad där
jag vistas, ty där blomstrar ingen!
Konsten är ett träd som har sina rötter i
himmelen och sin krona till jorden. Satan
insåg vådan af att låta detsamma i fred och lät
komma ett liknande; under tidernas lopp hade
det senares grenar snott sig om det förras, att
man stundom tror sig se växa på samma kvist
blommor af båda.
När väpnaren i konstens tjänst går ut i
världen, är hans första uppgift att lara insupa
doften af den eviga blomman och undvika den
örgiftiga. Lätt är att irra. Han må då före-
trädesvis stanna på de ställen, där den
förädlande substansen finnes mest oblandad.
Man ropar gärna i dag »gå till naturen,
vi hafva ej bruk för annat», men ofta
frambringar den ifrigast ropande det mest
onaturliga i världen.
Sätt det härligaste instrument i en oöfvad
hand, och den skall icke förmå annat än att
frambringa missljud.
Först genom de trägnaste öfningar och
åhörande af de bästa mästares spel skall han
få strängarna att tala deras sköna språk.
Courbet ropade väl högt: »naturen, endast
naturen!» Ja, sedan han sett allt det sköna
som gjorts i världen före honom! Trodde han
verkligen att han skulle kunna frambringa det
han gjort utan dessa mönster?
Jag har sett honom måla hafvet så att
man tyckte sig höra dess suckar, sett honom
måla en sårad hjort springa en afton öfver det
fuktiga gräset och lidit hjortens kval. När jag
har sett hans skogar, har jag tyckt mig kunnat
förirra mig mellan trädens stammar i det dunkla
djupa. Han var den moderna målarkonstens
hjärta, men hjärtat kan endast emottaga
intryck, det kan icke veta hvarifrån de komma.
Kan man tänka sig något mera uppvärmdt
af klassisk ända än den naturen så ifrigt
studerande Corot? Och Rousseau har påtagligen
bildat sig efter den holländska
landskapsskolans mönster. Hos den stundom väl enkle
Millet vill jag spåra den mest uppdrifna
konstnärliga reflexion.
Behöfver man söka länge förr än man
finner hos Botticelli hvar Ingres sökt sitt
framställningssätt, och framträder icke den
florentinska skolan väl starkt hos Flandrin, men hur
skulle han hafva dekorerat en katolsk kyrka,
om han icke studerat dem? Delaroche har
rent af efterhärmat Rubens i början af sin bana,
och guden Rubens reste öfver halfva Europa
för att studera och kopiera goda mönster. Hvad
skall icke då en råtta tala!
Skyarna låna sina dofter från jorden för
att bilda sig, och när de brista gifva de dem
tillbaka i ett nytt, uppfriskande regn, om där
bakom finnes sol tillfyllest, och finnes där icke
tillräckligt med sol, nå då segla de där
synbarligen till ingen nytta, men hvem vet om de
icke upplösa sig mot kvällen i en anspråkslös
dagg. Ingen talar därom, men de ha dock
gjort sin lilla nytta i världen.
Första gången jag kom till Paris medförde
jag ett till Bonnat stäldt rekomendationsbref*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
