Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Josephson som Konstakademiens »uppföding». Anteckningar af Georg Nordensvan. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST JOSEPHSON SOM KONSTAKADEMIENS »UPPFODING» 205
som öfverintendenten von Dardel godhetsfullt
gifvit mig med på färden.
Den älskvärde målaren hade sin atelier
uppfyld med utmärka arbeten. Han gick dock
ögonblickligt bort i en vrå och lyftade fram en
kopia efter Rembrandts »Banning Cocks
kompani»* och utbrast: »så skall färg se ut!» Jag
ville så gärna ha omfamnat honom, men jag
gömde hans ord som en välkommen
bekräftelse på mina egna tankar. Jag har sedermera
varit i Holland och sett originalet, och jag kan
aldrig tänka därpå utan att mitt hjärta darrar.
Det är i min tro målarkonstens sista ord,
aldrig förr uttaladt och som aldrig mer skall så
uttalas. Man hör det ofta sägas: »Men det
är icke naturens ljus, som vi se det.» Det är
icke sant, ty det är uppfyldt af — snilleblixtar.
Den moderna konsten i Holland står icke
särdeles högt. Det är egentligen marinmålaren
Mesdag, som verkligen synes vara en
framstående målare. Alma Tadema skrifver sig bland
engelsmännen.
Israels, som har stort anseende, har väl
gjort vackra saker men förefaller nu mycket
matt, han tyckes hufvudsakligen vara affärsman.
Det första han frågade, när jag blef honom
förestäld, var, om jag ännu förtjänat något på
min konst. Wiertz i Bryssel tror jag vara det
största målaretemperament, som senare tider
frambragt. Det är något gnistrande hos
honom, som är bra sällsynt i våra beskedliga
tider. Han tycks liksom fått en klo från
Rubens’ lejontass.
På tal om Rubens såg jag nyligen i
kyrkan St. Ambrogio i Genua St. Ignatius som
botar en besatt, där målaren tyckes liksom i sig
upptaga allt hvad målarkonsten frambragt och
ända är sig själf mer än på något annat ställe.
Där är lefvande lif och plastiskt lugn,
storartad ljusfördelning och den mest snillrika
komposition. Det är en bild som sätter blodet i
omlopp, det är likt en storm som blåser bort
dam och spindelväf ur hjärtat och väcker till
nya tankar.
Hvilken vacker stad är icke Genua! Jag
såg där en natt de många skeppsmasterna
sträcka ut sina mörka armar, liksom om de
velat famna allt det silfver, som månen strödde
ut på vattenytan. Jag kom att tänka på alla
de skatter som fordom kommo till staden öfver
vågorna, och jag tyckte att ljuset dansade likt
silfverdalrar öfver (djupet) fram till stenarna, där
de blefvo till skum och hoppade skämtande till-
* Den s. k. Nattvakten.
baka. Men för hvarje gång vågen bröt mot
strand, så lät det som när «ett sofvande lejon
andas.
Det var just på återresan från Paris som
jag kom öfver Genua, och det leder min tanke
tillbaka till världsstaden. Det gläder mig att
jag for att se världsexpositionen — där funnos
märkliga ting samlade.
Jules Breton träder nästan mest fristående
för min tanke som en själfständig
konstnärspersonlighet, ty framför hans arbeten njuter
man blott och glömmer kritiken tills vidare.
Hvem har fattat som han det gudomliga
förhållandet mellan människan och naturen? Det
är också naturbarnet, han ständigt visar oss.
Landtfolk på en äng eller lägradt under ett träd.
En kvinna som bär en kärfve på sitt hufvud*
har fått något så stort i sin stil att den minner
om de gyldene tidernas uppfattning.
Hur försjunker man icke i stum
åskådning framför Daubigny, hvilken evighet ligger
icke där i linjernas lugnande enkelhet och i
tonernas oändliga djup.
Jag skulle vilja kalla Corot den tidiga
morgonens och den fuktiga daggens målare.
Bonnat gjorde på mig ett duktigt och
slående intryck, men nog sucka hans porträtter
stundom under bördan af fondernas tyngd.
Vollons fiskar äro svåra grannar, ty de
sluka allt. Han är mig särdeles sympatisk,
men där är någon underlig fernissa som ser
klibbande ut och skadar den sköna koloriten.
Hans fiskarkvinna* är stolt.
Den moderna franska så kallade stora
konsten förstår jag inte. Meissonier öfverraskade
mig icke, ty jag har tidigare sett hans
mästerstycke Napoleon I:s återtåg.
Jean Paul Laurens är en intressant målare
men återupprepar sig själf på ett ängsligt sätt.
Han lägger sig för det mesta på bår.
När jag återsåg general Prims porträtt, så
gaf jag i mitt sinne Regnault tillnamnet af
»Frankrikes ära». Hans akvarell från orienten
tycktes mig en äkta pärla. Hvad man känner
sig förintad framför sådana ting!
Belgien var värdigt representeradt med
Stewens i spetsen. Jag tror att Stewens är en
konstnär, som man skall tala om, när han är
död. Han gaf mig en hel bild af en man, som
sökt och som funnit hvad han sökt. Det är
den enda jag sett som lockat fram verkliga
konstverk i vår tids kostymer. Sätt en Stewens
* La Glaneuse.
* Femme du Pollet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
