Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Josephson som Konstakademiens »uppföding». Anteckningar af Georg Nordensvan. Med 6 bilder - Gömda blommor. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
GUSTAF ULLMAN
Josephsons förbindelser med
akademien voro nu afbrutna. Han kom hem
samma är. Det var under detta besök
han målade de båda porträtten af sin
moder och sin farmor — det förra
kärleksfullt genomfördt i en stillsam,
omsorgsfull behandling, farmors konterfej
utfördt med bred pensel i grofhuggna
drag. Först i dessa målningar visar sig
Josephson ha en egon palett, ej lånad
från gamla mästare. Han visar nya tag,
han är inne i ett nytt skede.
Han återvände snart till Paris och
målade nu under vintern porträttet af
G. Renholm m. fl.
Hans gamle vän Boklund dog i
december, Scholander i maj året därpå.
Där blef spänning mellan
parissvenskarna och akademien, och det blef
Josephson som först tog till ordet och
sjöng ut sin — och i viss mån äfven
kamraternas — åsikt om hvad som kunde
och borde göras för att friska upp
akademien och det dåsande konstlifvet
hemma. Ett par af
opponentprogrammets hufvudpunkter uttalas redan före
oppositionens utbrott i hans båda
spiri-tuelt skrifna, väckande uppsatser »Om
den konstnärliga uppfostran i Stockholm»,
som stodo att läsa i Dagens Nyheter
den 29 november och den 10 december
1884.
Men detta faller utom ramen för
denna uppsats.
GÖ/ADA BLOAAOR
Af GUSTAF ULL/AAN
Bryt stänglar, du storm! Du sol, förbränn
våra ängars blommor ljufva!
Vi finna väl vår stig igen,
fast moln öfver vidderna rufva.
— De blommor vi bröto
och gåfvo hvarandra,
till hjärtat vi slöto —
och vågade fjärran mot dunklet vandra.
Då glödde i het och hemlig brand
våra skära, goda minnen.
De följa oss i öde land.
I tårar, förlossande rinnen!
Den blomma vi gåfvo
hvarandra till färden,
när ensligt vi sofvo,
hugsvalande doftat vid hufvudgärden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
