Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En kammarsven (rococco-visa). Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KA.AAARSVEN
(ROCOCCO-VISA)
Af MILDRED THORBURN
En kammarsven red i kriget ut,
hej lon landon, och hans röck var röd.
»Snart flyger ej puder men kulor och
krut!»
Han blåste sitt horn, så att vida det
ljöd;
rundt om stod världen i höstens glöd —
och vinden spelade på heden.
En kammarsven red i fullt travér:
»Farväl på en stund, jungfru Sidensko!
Som kammarsven ser du mig aldrig
mer
men väl som en riddare baid, jojo!
Då skall du mig gifva din ring och din
tro ...»
men vinden spelade på heden. —
En kammarsven red på vägen fram —
parbleu, mordieu! — och hans röck blef
grå.
»Man ser ju ej solen för bära damm,
det är trist att trafva och ej få slå,
då hornet smattrar och skyn är blå
och vinden spelar öfver heden.
Mig lyster att pröfva en bättre lek.
Hej lon landon, se musköters glans!
Nu trånar handen ej blott till smek...»
Så lustig en kammarsven aldrig fanns.
Han styrde sin gångare lätt som till
dans,
och vinden spelade på heden.
En kammarsven red i striden an
Pardon, hvadfalls! Nu blef rocken röd.
»Den färgen kläder mig bäst minsann,
den vill jag bära allt till min död.»
— En gång, den sista, hans hornlåt
ljöd!
Och vinden spelade på heden.
En kammarsven såg på rocken ner:
»Farväl på en stund, jungfru Silkesnut!
Nu är jag vorden en hel kavaljer,
som färgar med heder i purpur hvar
klut.
Hej lon landon, nu är leken slut...»
Och vinden spelade på heden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
