Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Striden om en kvast. Af Christina Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
CHRISTINA NILSSON
»Är det din gård och dina grejor?»
frågade gårdsdrängen. »Är inte kvasten
gjord af herr Brogrens ris?»
»Risa mig hit och risa mig dit. Det
jag gjort med dessa mina bägge
näf-var kallar jag för mitt, så länge jag ska’
passa kreaturen i herr Brogrens fähus.
Kommen I ihåg det.»
Ryktaren klämde bussen ett tag,
spottade och redde sig att i triumf återföra
kvasten inom ladugårdens värnande
murar. Men nu hade herr Brogren
skrattat slut. Han stack hufvudet ut genom
fönstret och sade i en obeskriflig, halft
beskyddande, halft respektfordrande
husbonde-ton: »Jeppa, låna pojken kvasten.»
När drängarna hörde husbondens
röst, drogo de sig tyst och snabbt ett
par alnar in i ställen, så de ända kunde
se, hur det vidare skulle arta sig.
Jep-pas breda näfvar lade sig fastare om
kvastskaftet, och husbonden fick en
ilsken blick.
»Kvasten är min», skrek han. »Jag
håller inte kvast till hela gården.»
Ingen visste bättre än herr Brogren
själf, att han var en human och
öfverseende husbonde, som hvarken ville jäkta
lifvet ur sig själf ’eller sitt folk. De
kunde gärna säga de hade helgdagar
hos honom, jämfördt med
arbetsansprå-ken på andra gårdar. Men en sak ville
herr Brogren hans drängar skulle ha
klart för sig: att han var husbonden.
Han stack hufvudet en smula längre
ut genom fönstret och sade en nyans
kraftigare: »Låt pojken få kvasten,
Jeppa.»
Jeppa satte den spruckna träskon
betänkligt hårdt i stenläggningen.
»Aldrig i lifvet. Den är inte gjord
för att slitas upp på gården. Jag har
själf trälat ihop riset, och kvasten är
min.»
Herr Brogrens hufvud försvann ur
fönstret, och strax därpå kom han ut i
pantalonger, morgontofflor,
mustaschhål-lare och vid ena örat eleganta lockar.
Med ett par långa skutt nedför
trappan stod han tätt framför sin ryktare.
»Lämna pojken kvasten, Jeppa», sade
han högt och skarpt.
»Nej.»
»Jeppa», sade herr Bogren
olycksbådande saktmodigt, »är du husbonde
eller jag?»
»Jag ger åttan i hvem som är
husbonde, men kvasten har jag gjort till
fähuset och inte till gården. Så länge
jag passar herr Brogrens kreatur, är
grejorna, jag ska’ nyttja, mina. Jag
hade besvär att få fått i tjänligt ris,
och en sådan kvast får en titta efter,
om en ska’ köpa den.»
Jeppa höll kvasten in mot herr
Brogrens ansikte och sprättade ut kvistarna
med handen, så den vidhängande dyn
yrde. Sen gjorde han hastigt helt om
och började halfspringa mot ladugården.
Då blef herr Brogren med ens den
stränge, absolut lydnad fordrande
husbonden.
»Jeppa», skrek han efter ryktaren,
så det ekade i gården. Jeppa lystrade
ovillkorligt, stannade och vände sig
mot-sträfvigt.
»Antingen lyder du, eller också har
jag ingen användning för dig mer»,
fortfor herr Brogren.
Jeppa stod först orörlig och stirrade
på husbonden, som om han aldrig sett
honom förr, såg äfven på de i mjugg
skrattande drängarna, på den näsvist
flinande pojken och blickade sen ned
på tvisteämnet, hvars beståndsdelar
stretade obstinat och anspråksfullt utåt i
en vid krets. Han kastade kvasten långt
bortåt gården.
»Ja, gubevars, jag är färdig med
detsamma», sade han pressadt. »Här finns
fler husbönder, och husbönder som
sätter värde på folk, som sköter sig. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
