Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Oscar Levertins bok om Linné. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTINS BOK OM LINNÉ
287
de samtida naturvetenskapliga teorierna för
att finna spåren af den store systematikerns
egen utvecklingsgång. Han fördjupade sig
äfven gärna i naturfilosofiska arbeten af
nyaste datum för att finna de synpunkter,
som skulle gifva de yttersta konturerna till
Linnébilden. Under loppet af den sista
sommaren hade han företagit en resa till
Holland, där han besökte platser, på hvilka
Linné själf vistats, och i London tagit
kännedom om de Linnéanska papper, som där
förvaras.
Arbetet var således väl förberedt, då
han slutligen skred till dess redigering.
Han hade just gjort sig fri från sina många
dagliga bestyr för att ostörd få skrifva sin
monografi färdig, då döden kom bitter,
obeveklig och meningslös och drog sitt
svarta streck öfver räkningen. Linnéboken,
som så många andra af dess upphofsmans
stora, ännu ofullbordade planer, skulle aldrig
blifva färdig.
Sinnet fylles med vemod, när man
tänker på den förlust, som svensk kultur lidit
genom Levertins förtidiga bortgång. Han
hade redan en ytterst rik produktion bakom
sig. Han har skrifvit noveller af klassisk
prägel; som lyriker är han en förnyare,
som bildat skola; hans konsthistoriska
arbeten äro icke öfverträffade på vårt språk;
som kritiker var han den afgjordt främste,
med ett stort och berättigadt inflytande,
som alltid med insikt och kärlek användes
efter bästa skön till litteraturens främjande;
som litteraturhistoriker var där i honom
stoff till en ny Atterbom, och han hade i
själfva verket redan påbörjat den rad af
siare och skalder, som utgjorde en af hans
icke minsta insatser i svenskt kulturlif.
Han stod just i begrepp att helt
koncentrera sig på litteraturhistorien, själf klart
inseende, att han hittills spridt sina krafter
öfver ett alltför stort område. Hans sista
diktsamling kunde uppfattas som ett afsked
från lyriken. Lyriken passar för ynglingen,
men få äro de naturer som efter fyllda
fyrtio år ännu äga den känslornas
omedelbara värme och friskhet, som äro
nödvändiga för sångaren. Såsom forskare och
människokännare innehade han däremot just
den ålder, då produktionen faller mognast
och rikast. Och i detta ögonblick rycktes
han bort!
Det är naturligtvis omöjligt att af dessa
brottstycken, som här publicerats, göra sig
en föreställning om hvad Levertin skulle
gjort af Linnés gestalt. Ty hvad som här
föreligger färdigt är endast de tillfälliga
utkast, som flutit fram ur hans penna, medan
stoffet formade sig för honom. Liksom
målaren, innan han skrider till det slutliga
utförandet, har behof af en skiss, som låter
honom se färgernas valörer och linjernas
växelspel, så behöfver äfven skriftställaren
styckevis se arbetet färdigt, innan han
skrider till den slutliga redigeringen.
Fragmenten här äro dessa prof, som
Levertin gjort med sig själf. Karaktäristiskt nog
är det också nästan uteslutande
miljöskildring och liknande utanverk som här
föreligger. Huset står färdigt, men värden
har ännu icke tagit det i besittning: Linné
är själf ännu icke närvarande; naturligt
nog, eftersom det fordras ett ännu finare
hopsamlande af trådarna för att fånga hans
bild. Författaren går ännu endast rundt
ikring honom; först då allt annat blifvit
färdigt, skulle han helt utfört bilden.
Man kan således af de föreliggande
fragmenten endast ana, huru helheten skulle
tagit sig ut. Man kan då först och främst
se, huru verket skulle växt ut till ett helt
poem öfver Linné. Själfva den allt
behärskande egenskapen hos Levertin var
hans förmåga att rent lyriskt förnya och
förgylla ett ämne, — att gifva orden
ny löd, att låta tankarna drypa ut och
kristallisera sig som bilder. Öfverallt måste
man i dessa fragment beundra denna
uttryckets fyllighet och rikedom, som rent
åskådligt utforma idéerna, tills de blifva
som lefvande taflor.
Första kapitlet om Stenbrohult är ett
litet mästerstycke och en helhet för sig.
Levertin skildrar här de yttre
förhållanden, under hvilka Linné uppväxte. Nästan
rent novellistiskt har han berättat
döpelse-scenen med de skrock och signerier, som tidens
vidskepelse fordrade vid dylika tillfällen.
Lifvet i den gamla prästgården med dess
kärfva, patriarkaliska, gammalsvenska seder
växer fram för våra ögon. Skildringen af
julfesten blifver till ett poem i Levertins
stil: »Julenatten var icke blott den bibliska
idyllens, med guldstjärnan glänsande öfver
krubban i Betlehem, tills klangen af »en
jungfru födde ett barn i dag» fyllde
vinternatten, men också den urgamla skräckens
och dödens, då Odén i stormen red på
sin svarta, silfverskodda häst, då allt troll-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
