Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Oscar Levertins bok om Linné. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28S JOHAN MORTENSEN
tyg var löst och lurade i skogarna, då
spökena tvagde sig med badstugans för dem
enkom lämnade laf och lögde och de döda
i kyrkorna vid hvita ljus höllo sin ljudlösa
dödsmässa. Som två silkestrådar i en och
samma frans tvinnades i julen hedet och
kristet samman» ...
Vi se den unge piltens kärlek till
blommorna vakna till lifs i den märkvärdiga
trädgård, som fadern, en stor
blomsterälskare liksom andra Linnés släktingar, själf
anlagt. Långt innan Karl Linnæus ännu
börjat tänka öfver blommornas egendomliga
väsende och byggnad hade han länge lekt
med dem. Han ströfvade kring i trakten af
fädernehemmet, lade märke till de kära
blommornas yttre egendomligheter,
hopsamlade dem, för ätt slutligen, hunnen till mans
mognad, blifva blomstervärldens store
ord-nare och systematiker. Det ligger nästan
något typiskt öfver detta Linnés förhållande
till blommorna, som återfinnes i hvarje
genis lif: endast den, som redan i späda år
och som på lek fördjupat sig i hvad som
sedan skall blifva föremålet för hans
mandoms verksamhet, når det högsta.
Hela denna skildring af Stenbrohult
är rik på praktfulla enskildheter och
träffande iakttagelser. Hvilken tafla, full af
tidens eget lif, är det icke t. ex., när fadern,
under den tid som modern bar Karl under sitt
hjärta, ofta förde henne ikring i trädgården,
gaf henne årstidens blommor och »gjorde
henne längtande efter våren och dess
blomsterskörd». Det är som såge man en af
dessa taflor af någon gammal holländare,
i hvilka föreställes en af tidens välordnade,
regelbundna trädgårdar, ägarens stolthet,
och där husfadern sirligt för ikring
husmodern mellan tulipanbäddarna och förevisar
sina variteter. Eller huru slående verkar
det icke, när Levertin liknar den unge
Linné vid sagornas oförskräckta
smalands-pojke,, som drog ut i världen och genom
sin tro och oförskräckthet vann trollens
dyrgripar, prinsessan och halfva
konungariket. Och under skildringen af detta
fädernehem, det kära Stenbrohult, som Linné
hela sitt lif hade i tankarna och som han
kallade sitt »ljufva natale», frammanar
författaren för oss med säker hand några af
de andliga makter, som tidigast varit i
verksamhet vid danandet af Linnés själ. Tidens
bibeltro, som behärskade hans hela
föreställningsvärld och gjorde honom till den
siste af de store teologiske naturbetraktarne;
kärleken till blommorna i Linnés familj,
som gjorde hans eget botaniska skarpsinne
till ett direkt familjearf; sambandet med
jorden och landtlifvet, det bondska, som
präglar hela Linnés väsende och som gjorde
att han midt i den omgifvande
förnuftstorrheten bevarade sin dialektala must och
ursprunglighet — alla dessa drag framträda
skarpt och tydligt såsom själfva det
substantiella i skildringarnas yttre mångfald och
rikedom.
Mindre betydande är det korta
kapitlet om Växjö och Linnés skolgång. Ytterst
gifvande äro däremot de paragrafer som
följa och hvilka behandla Linné som
diktare. Detta kapitel sönderfaller i tre
un-derafdelningar: hymn författaren,
fabeldiktaren och reseskildraren. Det ligger alis
icke något öfverdrifvet i detta Levertins
framhäfvande af Linné som poet. Det är
genialt sedt, när han jämför honom med
Bellman: »Han är en diktare, som vår
litteraturhistoria i den egenskapen borde
skänka ett hedersnamn, därför att allt hvad
han skrifvit — utom det rent
fackvetenskapliga — bär prägeln af en
framställningskonst, som är hans och endast hans, och
som i detta sekel i fråga om flödande
omedelbarhet och blickens på en gång
skaldiskt hänryckta och lefvande sätt att se
endast kan jämföras med Bellmans.» Denna
sammanställning med Bellman är i själfva
verket ytterst träffande. Bellman är genom
sitt sätt att se och sin stil en förgångare,
som på många punkter bryter med
pseu-doklassicitetens härskande modemönster och
inför en folkligare viston i dikten.
Romantikerna betraktade honom därför också
som en af de sina. På samma sätt förhåller
sig Linné till tidens prosa. Han följer
icke den härskande retoriska stilen,
baserad på imitation af latinarna; han lägger
icke an på konstigt byggda perioder, utan
eftersträfvar uteslutande ett åskådligt och
rättframt återgifvande af hvad han sett
och upplefvat. Just vid denna tid är det
som man öfverallt i den europeiska
litteraturen finner de första spåren till en
reformation af stilen, med hvilka Bellmans
och Linnés försök här hemma låta
parallellisera sig. I prosan är det just från
facklitteraturen som dylika sträfvanden helt
naturligt utgå. Så t. ex. blifver i slutet
af sextonhundratalet i England det naturve-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
