Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
291
att fatta, hvarför änkan var glad. Försedd
med tjugo miljoner och enligt författarens
åsikt begåfvad med tillräckligt mycket
ungdom och skönhet för att väcka manligt
intresse också på egen hand utan miljoner
och hvad kunskapen beträffar i högsta grad
säker i boston, äger hon alla
förutsättningarna för lyckan. Öfver denna operett
hvilar — som öfver de flesta operetter —
den lätta doft af idiotism, hvilken tyckes
höra till stilen. Men hvilken
kvalitetsskillnad finnes ej också på detta område! Hur
klumpiga äro ej baron Mirsko Zetas
dumheter, om de jämföras med hvad de
klassiska operettidioterna, en general Brum eller
baronen i »Pariserlif», komma med!
Idéen att samla hela detta tvetydiga
sydosteuropeiska sällskap i och omkring
Maxims nattrestaurant Rue Royale 3 i
Paris, dit man drömmer sig för att
omsätta Sydamerikas oxhudar, Petschoras
trästockar och Balkanstaternas svinhjordar i
kyssar och torr champagne, är i och för
sig god, men hade det ej varit lämpligt att
göra ett försök till illusorisk framställning
af detta nattkafé, som tyckes symboliskt
innefatta all jordisk vällust? I ett
tämligen litet rum dekoreradt i modern style
supera, skrika och dansa en del herrar och
damer, bland hvilka senare man åtminstone
kan vara säker på att ej en enda grisette
befinner sig. Dessa enkla små
gråsparf-var kallades grisetter efter sin gråa dräkt,
de kvittrade och älskade med 1830-talets
studenter och sydde eller stodo i bod om
hvardagarna. Les grandes cocottes, som
äta belugakaviar och 12 francs persikor
hos Maxims, äro hvarken gråklädda eller,
som Oscarsteaterns regie tyckes tro,
utstyrda i små skära, korta
varitétéklädnin-gar a la Novilla. Med än smäktande, än
högdragen nonchalance göra de sin lysande
entré iförda teaterkappor af svart siden.
Diamantagraffer fasthålla strutsfjädrarna i
deras stora hattar. Vid supéen bibehålla
dessa praktpapegojor sina hattar, men äro
däremot urringade som på en hofbal och
ej som på en småborgerlig bjudning i
Vasastaden. Hvad sedan regler och råd
för uppträdande beträffar, bör meddelas, att
de tillåta sig alla möjliga choser utom det
småtrippande, som efter salig Bianca anses
i Stockholm vara utmärkande för Paris.
Däremot kunna de med fördel kyssa sina
bordsgrannar, hoppa upp på borden och
täfla om hvem som kan sparka högst, utan
att ett ögonblick glömma, att behagfullhet
är deras främsta plikt. Man hade önskat
sig något i den stilen i »Glada änkans»
Maximuppsättning. Det må nu ur
moralisk synpunkt vara beklagligt, att unga
damer uppföra sig på ett sådant sätt; så
går det emellertid till på det riktiga Maxim,
beroende på en del sociala, ekonomiska,
anatomiska och psykiska förhållanden, som
det skulle bli för långt att här utreda. —
Bland de spelande lyste herr Barklind
genom verve och godt humör. Här fanns
det verkliga operettlynnet. Musiken med
sin vaggande valstakt hade ibland, föreföll
det mig, en viss exotisk klang, som
passade till ämnet.
Bland de stycken, som någon afsevärd
tid hållit sig kvar på Dramatiska teaterns
program, märkes Jerikos murar af Alfred
Sutro, en af dessa medelmåttiga engelska
pjäser, som man lika gärna kan spela som
liknande tyska och franska. I alla
händelser är stycket naturligare än Wildes
Mister Ernst och saknar dettas nästan
brottsligt tillgjorda »kvickheter». Sutros pjäs
har åtminstone ej den pretentiösa intighet,
som utmärker den nysssnämnda Wildeska
komedien. Obetydlig och konventionell
är den i alla händelser. Liksom 99 på
100 engelska pjäser handlar den om seder
och bruk inom den högsta societeten.
En presentantion för autentiska lorder
och ladies anses i England för ett
sakrament, skänkande en mystisk inre
hänryckning, allt under det man frånsäger sig
sina forna vänner och vanor, hvilka, för
att fortsätta liknelsen, motsvara djäfvulen
och alla hans verk. Handlingen rör sig
om tvenne rika uppkomlingar, af hvilka
den ene gift sig med en aristokratdam och
den andre är betänkt på samma sak.
Ingen af de två återgafs vidare
öfvertygande ens till det yttre, om också herr
Palme då och då fann några rörande
uttryck för den starke och energiske
mannens hjälplöshet i den fina världens iskyla
och tvetydighet.
Styckets egentliga hjältinna Lady Alethea
— fru Hansson — hade tröttnat på sin
man och var en uttråkad, vacker men
innehållslös världsdam. Framställarinnan hade
tydligen gjort sig besvär. Förtjusande var
Lady Lucy -— fröken Astri Torsell. Mjuk
som en kattunge hoppade hon upp i soffan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
