Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 CARL G. LAURIN
efter man blir så vettskrämd då ordet
moral nämnes, men i alla fall blir det för
en fin och god kvinna som Gertrud en
mycket svår och smärtsam sak att gå ifrån
sin man. Här ligger enligt min åsikt
styckets fel. Förtjänsterna äro många, en
oftast ypperlig dialog, viktiga saker
behandlade på ett nytt och personligt sätt.
Ord sägas, som väcka tankar än på
lifvets smärta, än på dess vällust, än på dess
intighet, och det är konstens mål att genom
färgackord eller ordens klang komma oss
att känna, att vi i våra hjärtan bära
möjligheter till större plågor, till större
njutningar än hvad hvardagslifvet består.
Egendomliga anmärkningar ha
framställts mot pjäsen. »Vill författaren, att
alla kvinnor skola vara som Gertrud?»
frågas det. Nej för all del, det kan jag
å hans vägnar svara, det vill han inte
alis. Somliga ha i pressen rådt Gertrud
att taga fosterbarn för att komma ifrån de
osunda erotiska grillerna. Jag vet ej hvad
som brukas, men tre kärleksförhållanden i
en varmblodig konstnärinnas lif förefaller
mig ej öfverdrifvet. Jag minnes en pjäs,
där en ung fru förbjuder sin beundrare att
vara kär i henne. »Jag begär ju inte bättre»,
säger han. »Den här kärleken är ett litet
helvete för mig. Förr i världen kunde
jag sofva godt om morgnarna och hade
god aptit, nu däremot ete.» Det hände
nu en gång så med Gertrud Känning, att
hon blef kär tre gånger. Hade Don Juan
helt beskedligt tyglat sig, undvikit hetsande
föda och drycker och burit
ramieunderkläder, så hade han lefvat som en
turtur-dufva med Donna Elvira. Nu fick han i
stället anteckna 1003 i sin katalog ensamt
för Spanien. Vissa frågor äro så pinsamma,
att man ej gärna talar om dem. Till dessa
hör åldersfrågan. Söderberg drages
magnetiskt till det andra ej vilja höras talas
om. Ålderskonflikterna ha förekommit ofta
i dramatiken. Gubben blir alltid lurad på
flickan, som får sin ungersven. Så var
det den gamla goda tiden. När ett några
och fyrtio års statsråd täflar med en några
och tjugo års kompositör, blir det litet
trassligare.
Skådespelet är välgörande fritt från
banaliteten De många kvickheterna komma
emellertid ej alltid till sin rätt. På sina
ställen förekomma en del tarfliga
ordvändningar, smakfel, som förvåna hos en så
distinguerad stilist som Söderberg, och som
ibland återfinnas äfven i hans böcker. Det
är en alldeles oriktig ton, då Känning
säger, att statsministern »vill pryda den andra
taburetten med mitt obetydliga bakparti».
Ett och annat »fan» kunde också med
fördel borteliminerats, men detta är
småsaker, och de dumheter Känning och
Lidman utbyta i militärfrågor äro ej omöjliga,
åtminstone ej på den tiden, de utslungades
ofta af i öfrigt fullt normala personer af
radikal anstrykning.
Utförandet var ej af den art, att det
framhöll styckets förtjänster. Den
sympatiska och begåfvade skådespelerskan
fröken Lundeqvist saknade alldeles
betingelsen varmblodighet och lidelse. Därigenom
fingo åskådarne en känsla af att Gertrud är
en omöjlig typ, man tror ej på det
kategoriska imperativ, som drifver henne mot
Erland, man förstår ej hvarför hon »måste».
Kärleksscenens smekningar fingo något allt
för moderligt. En af författaren
förträffligt tecknad typ är Erland Janson. Han
får säga en del präktiga repliker af den
mest oförfalskadt egoistiska prägel, och han
spelades ganska bra af herr Hanson, med
något af underklass af god verkan äfven i
rösten. — Känning, herr Fröberg, hade
mycket af ämbetsman. Hans afmätta,
byråkratiska gång gaf genast i början det
rätta intrycket, men han räckte dock ej
riktigt till. Skalden Lidman, Gertruds första
kärlek, spelades af herr August Lindberg.
Om herr Lindbergs intelligens och
arbetskraft äro så vidt jag vet meningarna ej
delade, de erkännas af alla. Om hans
uppträdande som skådespelare är man
mindre enig. För mig åtminstone står han
som ett afskräckande exempel på
förkonstling och onatur. Det bör vara något
förskräckligt detta att själf vara musikalisk
och endast kunna frambringa falska toner.
Allt hos honom »lämpar sig ej för
scenen». Allt har — förefaller det mig —
det oäktas prägel med en tillsats af
pretentiös löjlighet. Falska tonfall, falska
pauser, beständiga omotiverade gester mot
de slocknade ögonen vanprydde denna
roli, liksom allt annat han spelar. Sin
dialekt har han aldrig kunnat arbeta bort,
men denna hans misshandling af
högsvenskan gör i alla fall mindre, ehuru den
verkar enerverande på skolade öron.
Liksom många ej generas af falska ackord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
