Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRxlN STOCKHOLMS TEATRAR 297
det förstående för sin diktning, efter
hvilket han trånar. Genom den häraf nyväckta
känslan för sonen, ytterligare stegrad, då
han erfar att Helge blifvit utsedd att
mörda guvernören, drifves han, den opraktiska
fantasimänniskan, att själf utföra dådet.
Människorna lefva ej alltid ensamma
bredvid hvarandra. Man kan ibland under
lifvets största ögonblick se långt in i
hvarandras själar. Då kan hård is smälta.
Faderns estetiska egoism och sonens
moralist-kärfhet försvinna under de stunderna. Till
tack för att den torra grenen en gång till
fick grönska, för att han än en gång fick
en »ny vår» offrade sig Johan Ulfstjerna,
och icke för fosterlandet. Både far och
son, både herr Hillberg och herr de Wähl
voro fullgoda representanter för hvad de
skulle utföra. Herr Hillbergs röst blef
visserligen ibland litet mullrande otydlig, det
är ju den utmärkte skådespelarens vanliga
fel, men herr de Wähl hade här lyckats
tillbakatränga det gymnastiska, som annars allt
för ofta framskymtar i hans rörelser.
Redan hans nervösa utbrott i första akten
bådade godt, och fortsättningen blef början
lik. Ur många synpunkter är sista akten
märklig, ej minst för sin teatertekniska
förträfflighet, men det föreföll mig mindre
lyckadt att låta Johan Ulfstjerna gå upp till
guvernören utan vapen, på vinst och
förlust. Hans replik »men hur, hurU visar
att han ej hade vapen med sig. Frånsedt
detta och att man saknade ett -par repliker
som afveckling, så att slutet ej verkade fullt
så abrupt, är denna korta akt gjord på
sådant sätt att man känner: så här går det
till. Det mest oväntade kan kullkasta allt
eller hjälpa allt. Spänningen var helt
enkelt oerhörd, och man hade det stora nöjet
att få se en dylik kr af t scen skrifven af en
högt begåfvad författare och ej af de
klåpa-re, hvilka eljest bruka försöka sig pä dylikt.
Tor Hedberg har genom »Johan
Ulfstjerna», men också genom »Ett hems
drama», gjort vår magra dramatiska litteratur
ej blott större utan också afsevärdt rikare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
