Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Artur Hazelius. Några minnesord. Af Viktor Almqvist. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
VIKTOR ALMQUIST
FRU SOPHIE HAZELIUS F. GRAFSTRÖM.
gjorde själfva hans kraft känslofull och
tilldragande.
Kärleken till land och folk låg i det
ärfda blodet. En farbroder hade med
C. J. L. Almqvist delat det värmländska
bondelifvet. Redan tidigt fick Artur
utbyta hufvudstadshemmet mot vistelsen
under flera år i det vackra Tjust, och
innan han ännu slutat skolan
genomvandrade han med ränsel på ryggen
skilda trakter. Härunder vaknade allt
mer hans intresse för det egendomliga
i de olika landskapens byggnad, i
deras fornminnen, sägner och bruk. Som
student fortsatte han sina sommarfärder
och utsträckte dem äfven till
grannländerna. Vänner fann han öfverallt,
brödraband knötos, och allt större vardt hans
kännedom om de folks lif, han
betraktade såsom samhöriga.
I Uppsala voro de nordiska språken
hans käraste studium, och efter vunnen
grad ville han fortsätta arbetet för att
ernå docentur i sitt ämne. Men fadern
hyste ej höga tankar om teoretiserandet
i den lilla universitetsstaden. Med
vanlig kraft tog han itu med sonens
»griller». Af två starka viljor måste den
yngre böja sig för den äldres
myndighet. Men det skedde ej utan inre strid.
Med tungt och fördystradt sinne måste
Artur lämna sin vetenskapliga bana för
att söka en mera praktisk och därför
enligt faderns mening mera sund och
lyckogifvande verksamhet.
Han slog in på skolmannens bana
och fann där tillfälle att odla sina
språkliga intressen samtidigt med att han
kunde hos ungdomen verka i dessa
intressens tjänst. Men att verka och väcka
kärlek för det egna språket är också att
väcka kärlek till fosterlandet; att skildra
språkets utveckling är att skildra
folkets. Och sålunda tog redan här det
arbete vid, som skulle blifva hans stora
lifsverk. Under sommarferierna
fortsattes resorna i landets olika bygder. Han
kunde icke frigöra sig från behofvet att
åtminstone tidvis få helt gå upp i sin,
man kan nästan säga tillbedjan af
nordens natur och de där boende folkens
fornärfda minnen. Han såg, huru den
gamla bondeslöjdens verk började bli
oförstådda och förloras. Han såg
storstugans i egendomligt mönster målade
skåp sönderhuggas till bränsle för att
ersättas af stadssnickarens betsade
furuskänk. Dalamålningarna såg han kastas
på loggolfvet, som mattor under den
tröskade säden. Den gamla
landskapsdräkten låg halft förgäten i dragkistan
och skulle kanske vid nästa storstädning
kastas undan eller hängas på krakstören
till fågelskrämma. Här måste räddas
hvad ännu fanns i behåll af minnena
från fordom!
Denna tanke jämte längtan efter
frihet att få mera ägna sig åt litterär
verksamhet, bland annat för genomförande
af en rättstafningsreform, dref honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
