Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Artur Hazelius. Några minnesord. Af Viktor Almqvist. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3H VIKTOR ALMQUIST
MEDALJ ÖFVER ARTUR HAZELIUS AF A.
LINDBERG. Präglad af otacksamma
landsmän* till hans öo-ärsdag,
den jo november iSçj.
museet nu står färdigt. Väl hafva
afvikelser måst göras från den af honom
ursprungligen tänkta planen; men själf
fiende till former och band, som
hindrade en fri och naturlig utveckling, skulle
han förvisso, om han fått lefva, icke
bekymrat sig öfver det nödvändiga
frångåendet af en tidigare tanke utan med
lust och ifver sökt nya vägar, som af
ändrade förhållanden påkallats.
Artur Hazelius var i sin fosterländska
sträfvan visserligen icke enbart
museiman. Men han förbisåg icke den
vetenskapliga betydelsen af sina samlingar.
Det var ej för att aflocka en okritisk
allmänhet ett bifall, han sökte att på
ett populärt och lättfattligt sätt förevisa
hvad han hade att bjuda. Han ville
tränga ned till dem, som icke ägde
förutsättningar att njuta af det stelt
systematiskt ordnade. Han ville tjäna två
ändamål: gifva forskaren material genom
räddande af den åldriga kulturens minnen
och samtidigt väcka nationalkänslan
genom att för menige man i lefvande bild
framställa våra fäders odling. Hafva dessa
mål vunnits, äro ock Artur Hazelii
önskningar uppfyllda. Känner du efter
inträdet genom museets höga portal en
fläkt af fosterlandets ande; känner du
under aftonvandringen bland Skansens
gårdar din samhörighet med det folk,
som af gammalt reste sina enkla hem i
vårt nordiska land, då var den
sträf-samme doktorns lifsgärning icke
förgäfves.
I sena natten stod han därinne i det
oansenliga gula huset, lutad öfver det
hopslagna pianot, som ofta utgjorde hans
skrifbord. Då skötte han sin vidlyftiga
korrespondens, då kalkylerade han
möjligheterna att kunna infria de dansande
växelsummorna i förfalloboken. Trött
lyfte han sin bekymrade panna, drog
ytterrocken på, tog paraplyet i hand
och gick ut att vandra på Skansens
mörka gångar. Så kom han ut på
terrassen, blickade ned öfver stadens här
och hvar glimmande ljus. Och han
glömde sin trötthet. »Stockholm, du
sköna, Sveriges hjärta, för dig och för
det land, som är ditt, arbetar jag! Skall
du förstå hvad jag velat, skall jag hinna
föra mitt verk till slut?»
Han tänkte på sonen, som han måst
lämna allt för mycket allena för det
kräfvande kallets skull. Ej ens
julkvällarna, icke nyårsaftnarna hade han kunnat
skänka honom. Och dock var Gunnar
hans allt. »Ingen känner som han mina
tankar.» Och tyst som han kommit
gick doktorn åter till sitt hem under de
frostiga träden. Det var en natt vid
sekelslutet. Lutad mot pianoskifvan
började han skrifva.
Han såg tillbaka öfver de flydda åren,
till den tid, som riktat in hans lif, som
satt till hans mål att väcka kärleken ej
blott till det egna fosterlandet, men till
hela den gemensamma norden. Hur ljus,
hur löftesrik Skandinavismen spirade
upp —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
