Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Herkules vid skiljevägen. Af Antonio Beltramelli. Öfversättning från italienskan af A. Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERKULES VID SKILJEVÄGEN
339
— Ack, om jag ända hade mina fyrtio
millioner.
— Tio vore nog, suckade signora
Eulalia.
— Och de fyra sista togo slut vid
Monte Carlo.
Serafino aftog och torkade sina
glasögon på ett af sina fladdrande, illa
medfarna rockskört, såg närsynt på dem och
satte dem återigen på näsan, hvarpå han
gick sin väg, kutryggig och betänksam,
med ena handen stödd på käppkryckan.
Sedan fyrtio år tillbaka tjänstgjorde
Serafino som renskrifvare hos en notarie.
Han hade aldrig varit gift, och därför
voro honom hans femtio centesimi om
dagen en tillräcklig summa för
lefnadsomkostnaderna. Hans lynne hade alltid varit
ljust och gladt, till följd af en fix idé,
han haft sedan många år tillbaka, och
som gaf sötma åt hans ensliga
ungkarls-lif. Denna hans fixa idé var den, att
han i sin ungdom slösat bort fyrtio
millioner. Det beredde honom i allmänhet
icke någon sorg, att pengarna voro borta.
Pengar skola rulla! Detta var hans
stående uttryck. Och rullat hade pengarna,
aldrig kunnat fastna i hans trasiga
fickor.
Så länge endast Serafino och
signora Eulalia hade gjort sina observationer,
var det onda icke så farligt, men en
dag utbrast Brutus plötsligt, i det han
vände sig till Plebe:
— Hvad är det för en glop, som
följer efter dig?
— Hvad menar pappa? frågade den
vackra Plebe oskyldigt och spärrade upp
sina stora ögon.
— Försök inte att dölja någonting
för mig! Du känner mig. Säg mig
alltså genast, hvem han är!
— Jag känner honom inte.
— Det är inte sant!
— Jag försäkrar dig, pappa ....
— Och jag vet nog, hvad jag säger.
Ännu en gång: du har inte talat
sanning! Fram med namnet och det fort!
— Om du nödvändigt skall veta det,
så är det grefve Larocca.
— Plebe! Plebe! Plebe!___åskade
Brutus Marini tre gånger och med
stigande indignation. Men Plebe hade
redan låst in sig i sin jungfrubur, och
Eulalia och Serafino hade äfven flyktat
åt hvar sitt håll.
Brutus blef alltså lämnad ensam med
sina tankar.
Grefve Larocca representerade
aristokratien. Han tillhörde den lilla stadens
finaste familj. Dessutom var han rik,
stormrik, en Crcesus. Alltså var han
en blodsugare, en föraktlig varelse. Skulle
han, Brutus Marini, vilja ingå släktskap
med ett dylikt subjekt? Hellre döden!
Den vackra byggnad, som han arbetat
på under hela sitt lif, dag för dag, med
aldrig svikande trohet, med rent af sublim
uthållighet, skulle denna vackra byggnad
störta samman för hans fötter? Skulle
han utlämna sig själf till skam och
åtlöje? Skulle han kunna lara sig att
tolerera alla de obehag, all den skada . . .
Obehag, skada? Nåja, det berodde
väl mest på, hur man såg saken.
Moraliskt sedt ja, men praktiskt sedt?
Familjen Larocca ägde öfver fyra
millioner. En rund summa. Tanken på
dessa fyra millioner kunde icke annat än
fylla Brutus’ sinne med ett visst
välbehag. Fyra millioner! Och han hade
fått dra sig fram med åttio lire i
månaden. Hur måste han icke ständigt
pruta med skräddaren och skomakaren
och bagaren! Som svärfar till grefve
Larocca skulle han kunna skaffa sig nya
kläder och skodon så mycket han
någonsin ville. Och så skulle han kunna
ha tjänare till sin disposition .... Men
proletariatet? Och socialismen? Och hans
höga mission att bereda det uppväxande
släktet till att omskapa samhället? Hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
