Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Octave Mirbeau. Af Gustaf Ullman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OCTAVE MIRBEAU 357
j__________________________________________,_____________.__________
Men en af lärarna, en präst med
perversa böjelser, begagnar gossens situation
till att förföra honom, och gör honom
sedan oskadlig genom att beskylla honom*och
hans förtrogne för gemensam osedlighet.
Båda relegeras från inrättningen och
träffas länge därefter i kriget såsom soldater.
Sébastien, för alltid märkt och bruten af den
vidriga ungdomsupplevelsen, utsätter sig
halft i slapp liknöjdhet för faran, blir
skjuten under en reträtt. Vännen, en enkel,
trohjärtad man, som oafbrutet svärmar för
något oklart mål, för »den stora saken»,
bär bort hans lik på sin rygg. Det är
historiens slut. —
Man frågar sig, om icke denna bok
kunnat ha någon del i
kongregationssko-lornas fall. Till afslöjandet af ett
samhälls-ondt har den i hvarje fall bidragit. —
Kärlekens, det sexuella lifvets doldaste
och därför mest missförstådda företeelser
ha i Mirbeau funnit en vaken och orädd
iakttagare.
I motsats till gångna tiders skygga
förtigande och efterlåtna glömska af dessa
ting, vänder han sin blindlykta rätt mot
Medusaansiktet.
— Det är omöjligt att rena och
förbinda ett sår, som man inte ser. Mirbeau
har insett detta, och hur allvarligt han fattat
sin diktkonsts uppgift och förpliktelser
gentemot det sjuka och förvända, framgår ej
blott af en sådan tillägnan som den i
början af denna uppsats omnämnda. Det
röjes i betoningen af lastens, d. v. s.
sjukdomens kväljande och förgiftande sviter, af
den undertryckta och därför abnormt
lif-aktiga lidelsens martyrium.
Hans skildringar kunna i sin
ytterlighet närma sig det gräsliga, såsom i hela
»Le Jardin des Supplices», eller det
groteskt lustiga, som i »Le Journal d’une femme
de chambre».
I båda är hufvudpersonen en kvinna. —
Clara, en ung dam af kosmopolitisk
börd och bildning, är hjältinnan i »Le
Jardin des Supplices». Drifven och tärd af
en slags grymhetens kärlekssjuka besöker
hon, i sällskap med en af staten skyddad
bedragare, Kinas afrättsplatser.
Fängelsehålor och tortyrkamrar ligga där midt i
tropiska lustgårdar, hvilkas vidunderligt
lysande och doftande blommor och träd gödas
af människors kött och blod. Endast här
kan Clara älska, endast här kan hon njuta
— och här förbrinner hennes ungdom,
det är slutmålet för hennes kärleksjakt. —
I »En kammarjungfrus dagbok» — ett
mindre exotiskt, men för Mirbeau lika
fruktbart motiv — tecknas från den unga,
ofrivilligt depraverade flickans synpunkt
hennes möten och upplefvelser med skilda
»herrskap», herrar och damer i brokigt
virrvarr; mot dess fond framträder hennes
egen frankt världserfarna och dock
obotligt kvinnliga person med klara linjer, och
i gripande kall och tröstlös belysning.
Efter att med någorlunda okränkt
hjärta ha älskats af ett tjog mer och mindre
besvärliga »maniaqués», slutar hon med
att bindas vid en kamrat, en gårdsdräng,
som mördat ett flickebarn och stulit sig till
grundplåten för en krögerirörelse. Denne
hedersman är eljest Dreyfushatare, och på
sin YSLgg har han tidningarnas porträtt af
generaler och jesuitfäder. Kammarflickan
besegras af den dunkla tjusning, hans
brutala manlighet utöfvar på henne. Hon
säger själf, att hon är utan kraft mot hans
vilja — hennes egen är så att säga
förbrukad af de många, för hvilka hon offrat
sig — hon är lycklig i förnedringen att
vara hans och känner sig i stånd att göra,
hvad han vill, gå, hvart han befaller, —
ända till brottet. —
Det är ju egentligen lidelsen själf som
är hufvudperson i dessa berättelser.
Denna makt, som föröder, blir segraren,
därför att ingen god makt velat vara till hands
för att sluta de unga och vilsna varelserna
i sitt beskydd.
Öfverhufvud taget förtälja Mirbeaus
senare romaner, t. ex. »Les vingt et un jours
d’un Neurasthénique», det moderna lifvets
bistraste sagor, om hvart detta lif för oss
hän, därest vi ej äro det vuxna. Bemälda
bok är en det inre eländets reseskildring,
en historia om utslitna nerver och
afskyvärda nutida äfventyr.
Såsom dramatiker har Mirbeau framträdt
i sorgespelet »Les mauvais Bergers», den
tragiska komedien »Les Affaires sont les
Affaires», samt ett antal satiriska och
sedeskildrande mindre stycken, »Farces et
moralites».
Hans starka och nya litterära
personlighet visar sig här lyckligt inriktad för det
sceniska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
