Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Per Hallströms nya berättelser. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER HALLSTRÖMS NYA BERÄTTELSER 361
helhet af en sådan stämning, och »En
simpel tragedi» i »Thanatos» är det kanske
skönaste och mest fördjupade uttrycket därför.
Skälmromanen är mycket lättare och
muntrare i greppet, där är långt ifrån hela hans
personlighet med; den är berättad med en
skicklig grace, som förutsätter stora fonder
i reserv, ty mänskonaturen är icke sådan
att det helt gripna och djupt upprörda blir
behagfullt, åtminstone inte för oss nordbor.
Men rent artistiskt finnes det något nytt i
den lilla romanen. Det är inte längre en
enda situation, som för blicken fördjupar
sig till uttryck för det inre lifvets kraftspel;
figuren är med suverän konst formad till
plastisk afrundning och gifven fri för att
agera på egen hand. Uppträdet mellan
Tuve Blomdahl och ockraren Jäderbom är
härvidlag glansscenen och hela bokens
medelpunkt. Dessa båda mänskor röra sig
mot hvarandra i angrepp och försvar, efter
sitt väsens lagar, de genomlöpa hela skalan
af känslor från hat och hetsig
vinningslystnad till sentimentalt vemod öfver världens
och lifvets hårdhet, de ljuga aldrig helt och
tala aldrig sanning, men i hela denna
väfnad af barock komik uppenbarar sig deras
innersta med öfverjordisk klarhet, och
sammanhanget mellan deras själars urgrund och
den i upprörda ögonblick tropiskt
uppskjutande växtligheten af tankar och känslor
står hela tiden klart för en. Själarnas
Newton, som ger det exakta skemat till de
psykologiska företeelsernas mekanik, kommer
aldrig att finnas, lika litet och ännu mindre
än grässtråets Newton, som Kant drömde
om, men den inblick i det skeendes
sammanhang, som vetenskapen ständigt
eftersträfvar och närmar sig, realiserar dikten i
sin inbillningsvärld på sitt eget sätt, och
kan göra det, därför att den världen helt
är i diktens våld och inga främmande
principer underkastad. I Hallströms
Skälmroman är ett litet stycke lif, hvarken
djupt eller särskildt märkligt, gifvet med
så artistisk fulländning, så fritt, helt och
allsidigt, som mycket sällan sker i vår
litteratur. Det är utan tvifvel något af engelsk
skola i detta, något af den bästa engelska
romanens klara och mänskovänliga blick,
dess konsekventa och omutliga psykologi
och friska humor.
»En skälmroman» tyckes.mera än någon
af Hallströms senare böcker ägnad att blifva
en verkligt populär bok. Som komposition
af den lyckligaste och enhetligaste
afrundning, glänser den med en kvickhet, som i
skärpa och fantasifull prägling söker sin like.
Personlistan är rik och omväxlande, och hvar
och en af dess figurer lefver upp för
blicken redan vid den första karakteriseringen,
som har hela den Hallströmska
inbillningens otroligt smidiga, genom sin snabbhet
alldeles förbluffande uttrycksfullhet. Och
trots ämnets obetydlighet ligger humorns
glans öfver det hela, den själfulla dåger
som ger äfven det enkla karaktär och
innehåll, och som gör till hufvudsak, icke
hvad, utan hur man ser.
»De fyra elementerna» är en bok af
djupare allvar och tyngre vikt, den ger i
sällsynt stark och sammanhållen form sin
skalds hela världs- och lifssyn på ett
fylligare sätt än något af hans verk efter
»Thanatos». Novellens mästare i vår svenska
diktning har kanske icke format bilder af
rikare halt och renare glans än några af
dessa berättelser.
Redan den första berättelsen, »Det
stumma», visar hvad hans konst på detta
plan eftersträfvar. Det är inte längre som
i romanen den blotta inblicken i det
psykologiska skeendets sammanhang och lagar,
fastän dessa mänskors öden och handlingar
äro återgifna med den suveränaste
säkerhet. Allt tränger sig samman till ett enda
rågadt och öfverfullt ögonblick, då allt det
bundna och stumma i Gabriels och Ingerts
själar gör sig fritt i en forsande ström af
kärlek och smärta, då deras innersta väsen
strömmar samman i en eld, som smälter
ner ett jordiskt käril med sin heta och
saliga brand. Tillvaron kan icke rymma ett
fullare mått af lust och smärta, af
gränslöst medlidande och oändlig kärlek, det är
lifvet i en stegring så oerhörd, att döden
och den djupaste sorgen står som en
nödvändig och naturlig följd. Allt som årens
långa och gråa rad kunnat äga af lycka
och sorg förenar sig här i extasens stund.
Lifvet är tomt efter detta, och döden har
ingen tragik.
Att spegla ett sådant ögonblick, att
visa hur ett lifs trådar samla sig i en
sådan knutpunkt, det är hvad Per Hallströms
konst åsyftar, när den är som störst och
mäktigast. I vårt lif, sådant det rör sig
i dagens buller och tvång, är ju icke hela
vårt jag med, där är bära en spillra här,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
