Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ferdinand Fagerlin. En lifsbild. Af Axel Gauffin. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERDINAND FAGERLIN 375
F, Fagerlin. Musikern Dietrich. Baron Alexander Rudbeck.
A. Nordgren. Musikern Lindhult. B. Nordenberg. C. J. Lorck.
EN KONSTNÄRSKRETS I DUSSELDORF (1854).
Permissionen var beviljad, och kort
därefter steg Fagerlin af tåget på
Diis-seldorfs perrong. —
Den handledare, som Nordenberg
hade utsett åt sin nykomne landsman var
professor Carl Ferdinand Sohn, den
beundrade akademikern, mästaren till så
många delikata kvinnoporträtt.
Det var en mycket invecklad
målningsmetod som lärdes på den nitiske
professorns atelier. Den skulle ha
kunnat fylla en hel liten receptbok, där hvarje
fall var noga förutsedt, och den enda
saliggörande behandlingen däraf på
förhand var gifven. På blondiner skulle en
viss ton anbringas vid hårfästet, på
brunetter en annan o. s. v.
Det var en törnbeströdd stig, men
Fagerlin vandrade den med tålamod, viss
att vid målet finna riklig belöning för
sin möda. Och när den första vintern
hade gått till ända, kunde han hela
receptboken på sina fem fingrar.
Men tjänstledigheten närmade sig med
oroväckande hastighet sitt slut, och den
unge krigaren stod vid skiljovägen. Af-
görandet måste komma, och en dag
frågade han Sohn, om han kunde bli
konstnär.
»Sie sind zum Kiinstler geboren!»
svarade läraren.
Då lade Fagerlin paletten ifrån sig,
sprang direkt hem och skref sin
afskedsansökan. Men hans lycka ville spränga
honom. Långt ut på landet måste han
vandra, ensam med sig själf midt i det
sjudande vårlifvet för att kunna fatta
denna underbara visshet — han skulle
få lefva helt för konsten!
Den 19 maj 1854 beviljas hans
afsked, den 26 i samma månad skrifver han
till sin gamle akademikamrat John
Rosendahl, hans kusin och blifvande
svåger:
»Vingarne på min talang, hvilka du tror
vuxit ut till serdeles styrka, vilja ej ännu bära
mig till flygt, utan krälar jag ännu i stoftet.
Visserligen har jag lärt mig ett och annat, af
hvilket det skulle vara mig en stor glädje att
kunna meddela dig något. Af de mina vet du
säkerligen ett som annat om mig; som att prof.
Sohn tror mig kunna bli en dugtig
porträttmålare, att jag går i hans målare-klass och förstör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
