Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ferdinand Fagerlin. En lifsbild. Af Axel Gauffin. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 AXEL GAUFFIN
FERDINAND FAGERLIN. OLJEMÅLNING AF
NILS ANDERSSON. Tillhör apotekaren
Ringström i Filip stad.
duk och färger. Men hvad som hvarken du
eller någon annan hemma vet, är att han
nyligen sagt mig, att jag nu målar så, att jag ej
har i hans klass att göra, utan att jag bör
in-lemna en composition, för att komma i
Master-klass. Der målas endast taflor, och, som jag
heldre vill bli en tusan dj-la porträttmålare än
en medelmåttig genre-d:o, så funderar jag ännu
på saken. Äfven vet du, att jag umgås i såväl
den älsklige Profess. Sohns familj, som äfven i
ett par andra, der man gäller för en teml.
betydande sångare samt föröfrigt någorlunda
dräglig personlighet. I svenska folkvisorne äro de
så förtjuste, att de (visorne) ofta framkalla
deras tårar, och är det med en viss stolthet man
hör dem, helt betagna, framsucka:
»wunder-schön!» Rhenska vinet godt, den berömda
Diis-seldorfer-senapen ej att förglömmas. — Att jag
bor tillsammans med en älskvärd tysk musikus,
jemnårig med mig, torde ej heller vara dig
obekant. I förbigående nämndt är hans namn
Dietrich, bördig från Sachsen. Dels hans, dels
hans vänners, herrar musicis umgänge ha ej så
ringa utbildat min lilla musikaliska förmåga.
Af detta följer att Dusseldorf är en skön stad.
— — — Hvad tyckes om mitt afsked? Äran
att vara en dugtig konstnär sätter jag högre
än äran att i fredstid exercera rekryter; men
kallar Svea sina söner att strida mot Barbariet,.
så vill f. d. löjtnanten åter ställa sig under de
fanor, för hvilka hans fäder kämpat. Vare detta
nog sagdt om människan.»
När detta bref nedskrefs, anade dess
författare ej, att en till utseendet oviktig
händelse, som hade inträffat två dagar
förut, skulle komma att mäktigt ingripa
i hela hans kommande utveckling. Den
24 maj 1854 kom Ferdinand Fagerlin för
första gången i det Ritterska hemmet.
Det var sorg i Jacobigarten, det lilla
landthuset i Pempelfort* med sin vackra
gamla park och sina götheminnen. Här,
i det nuvarande Malkasten, hade Henry
Ritter, den rikt begåfvade unge
amerikanske målaren, i december föregående
år bortryckts från en förtviflad maka och
tre små barn. När nu den bortgångnes
födelsedag, den 24 maj, för första
gången efter hans död inföll, ville Mörten
Muller, den norske landskapsmålaren, som
hade öfvertagit Ritters atelier, försöka att
lifva upp det särskildt denna dag så
dystra hemmet. Han bad sin värdinna
att få inbjuda ett par bekanta — en
hygglig ung svensk målare, som sjöng, och
hans vän, en tysk musiker.
Fagerlin sjöng tröst i det tyngda
sinnet, Frau Ritter sökte fram sin
dyrbaraste skatt, sin mans efterlämnade
studier, och visade dem för gästen, blad för
blad. Det blef för den sörjande till en
vemodsfull njutning att få införa den
främmande konstnären i den
bortgångnes skönhetsvärld. Öfver de liffulla och
friska fiskarebilderna möttes de båda i
beundrande förståelse, och när kvällen
kom och den unge svensken tryckte
värdinnans hand till afsked, var det med
löfte att snart komma åter. —
Fagerlin hade kommit in i
»Meister-klasse», den själfständigt arbetande
afdelningen af målareskolan, där Schadow,
* Vid denna tid ännu en förstad till
Dusseldorf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
