Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ferdinand Fagerlin. En lifsbild. Af Axel Gauffin. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 AXEL GAUFFIN
(1873) göra ett litet underverk af
kärleksfullt och älskligt ljusmåleri.
Men det är först när det kommer
flera figurer med på duken som
konstnären skapar sina största konstverk. Det
är först när han med en djup psykologs
intuitiva förmåga sätter dessa figurer i
växelverkan med hvarandra de blifva
besjälade af ett expansivt lif, som tyckes
stråla ut från hvarje tum af deras varelse.
Ty Fagerlin är mera dramaturg än
lyriker. Han skapar dramatiska
situationer, han spinner konflikter med en
lustspelsdiktares fyndighet och en
konstnärligt kräsen smak, som ratar alla
godt-köpseffekter i sentimental eller humoristisk
ända. Och när konflikten är diktad, blir
diktaren en glänsande regissör, som ej tål
några döda punkter i sceneriet, inga
onyttiga komparser bland de medspelande.
Hvar aktör har sin bestämda roli, som
svarar mot hans karaktär. Och mellan
dessa aktörer spänner nu konflikten
osynliga trådar, som regissören manövrerar
med fulländad virtuositet. De kunna bära
gnistor af löje och harm, de kunna strama
till bristande våldsamhet, dessa trådar, men
aldrig äro de medspelande så många, att
trådarnas nät blir trassligt. Och här ligger
just hans öfverlägsenhet gent emot Ritter
och en annan af hans själsfränder, Ludvig
Knaus, som ofta öfverlästa sina bilder
med figurer, som splittra enheten och
draga åskådarens uppmärksamhet från det
centrala i kompositionen. Ej så Fagerlin.
Tag t. ex. hans figurrikaste duk, den
1879 målade One too many. Den enkla
anekdoten om den ovälkomne rivalen är
berättad på ett fullkomligt genialt sätt.
Se på denne tjusige guitarrspelande
yngling med knollrigt hår, hatt på nacken och
solsken i ögonen, som i förtröstan på sin
tenor och sina söndagskläder djärfves
störa den nyss så väl samsjungna
kvartetten, lyckligt omedveten om att han är
föremål för ett elakt härmningsförsök från
den ene rivalen bakom ryggen. Se på
den andra af hans rivaler, den lurfvige
fiskargossen, som med framskjutna läppar
tjurlyssnar till denna musik, som han för
sin del finner odräglig. Och så mellan
dessa motsatta poler magnetnålarna, två
flickor, som för tillfället tyckas visa utslag
för den glade sångaren, den ena med
nedslagna ögon och bäfvande bröst, den andra
med en skygg blick af medlidsamt löje
tillbaka på tjurskallen men med en tydlig
känsla i axeln af bäfvan för hans med
möda tyglade svartsjuka. Som kontraster
till hufvudfigurerna har konstnären så satt
in den intet ondt anande lilla flickan och
de gamla i bakgrunden, som likgiltigt
vända ryggen åt ungdomens galenskaper.*
Fagerlin ger inga bilder ur fiskarens
yr-keslif — det är ej det som i sista hand
intresserar honom. Han är vida mer än en
trogen och samvetsgrann etnograf. I
sina interiörer, som själfva tekniken kan
skänka ett visst tycke af
salongsmässig-het, har han skapat bilder af
allmänmänsklig räckvidd. Så blir det, när allt kommer
omkring, likgiltigt, om hans interiörer äro
holländska eller svenska, om hans
fiskarflickor bära sjalett eller silfverspänd mössa
i håret — hufvudsaken för konstnären är
ända det idéinnehåll, som han själf lägger
in i den gifna ramen.
Så har jag uppfattat Fagerlins konst.
Men när jag nu skall förklara för mig
dess innersta drifkraft, när jag frågar mig,
hvilken lifsnerv som har ledt mästarens
hand vid hans arbete — då blir svaret:
kärleken. Det var den rika källa, ur
hvilken han själf hade öst lif, och där han
manade sina lärjungar att söka
konstnärskraft och arbetsglädje. »Man måste älska
naturen», brukade han säga, »älska sitt
arbete, älska fram det man vill hafva
fram. Om en målning är tillkommen under
kärleksrikt arbete, meddelar sig känslan
* En något förändrad replik till denna tafla
tillhör godsägaren C. F. Lundström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
