- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextonde årgången. 1907 /
390

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Tre dikter. Af Vilhelm Ekelund - Från kullen - Ekskogen - Skalden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

o3^>g3^> e3^> e3^> c3^> <3^> c3^> c2^> c3^> c3^> c3^> <D^> c2^> c2^> Q^Q^Q^Q^qI^

TRE DIKTER

Af VILHELA EKELUND

FRÄN KULLEN.

Nu sent omsider — ren juli är till ända —

nu slår den väldiga sumpkaprifolen ut.

Bedöfvande ångar

den frodiga klyftan.

Där simmar den i prakt

lik näckros trollsk

och mäktigt utbredd

på sumpens vass och törne

vid mörka Håkullens fot.

De röda feta stänglar

sig sno i kärrets hetta.

Men högre upp ett stycke,

du fina Lonicera mjuk

blänkande står

med purpurmörka bär

fullt på din sköra buske.

Men almen — den lätta, den glada,

på soliga klippan ståndar

med smärta lemmar glatta

högt öfver sumpen och snärjet,

ädelt och graciöst;

för spelande vindar sjunger,

med frimodig uppsyn klar

kring hafvet och himmelen skådar.

Och det härliga hafvet vältar

in med brus och dön,

det mullrar som en åska

i den rullande målen,

och det stänker ända upp till mig,

där jag sitter och ser mot gränslöst blått

och friskt
långt upp till Hallands bleka kust.

EKSKOGEN.

Han börjar i klyftans dunkel

tätt vid hafvet.

Med gråa sega kronor,

vindförhärjade, låga

och fulla med snusk af den snoende

kaprifol,
han sakta sig banar en väg
upp mot den första platån.
Ren spelar i sommar och blått
en friare adel krona.
Här luftar det skönt och sakta,
och fina blommor spira
på klar och vacker plan —
långt borta och glömd där nere
den trånga skumma klyftan.
Här trädets art sig röjer!
Nu rak sig spänner och smidig
stam vid stam,
krona sträfvar glad och klar;
de rätta sig upp
de ståliga stammar gråa —
i ett långt och strålande led
de storma uppför höjden alla.
Där väntar den härliga himlen
och den härliga syn öfver djupen
och skönhetens stormande haf
och stjärnornas härar — och blixten. —
Ty blixten har trädet kärt.

SKALDEN.

Nu sofva de dunkla gårdar,
markerna sofva svarta
och trädet på gården.

Han vandrar under vintergatans

blixtrande bro
under otaliga ögonens glans. —
O haf och dunkla klippor,
o sand och gråa vågor —
o haf, för din ensamhets blick
och din starka stämmas sång
och de mumlande stenarnas dån
förkunnar jag min själ.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:13 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1907/0426.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free