Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Goldramin. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
MILDRED THORBURN
och satyrer, muntra, bockfotade gossar,
lätta att narra och kända för sin
dumhet; ibland galopperade centaurerna förbi
i stora skaror, och dem fruktade vi för
deras vildhet, men själfva voro vi öfver
dem alla, feerna som hade makt att
länka ödet dit de ville. Alla de andra
voro naturväsen, deras pulsar slogo i
täkt med naturens egna. Ofta såg jag
vid annalkande oväder, huru silenerna
liksom mörknade och blefvo rostbruna,
allt eftersom molnen skockade sig ofvan
deras hufvuden; najaderna sträckte
skälfvande ut sina lemmar under de allt
häftigare sorlande vattnen, och
dryader-nas suckar blandade sig med de
prasslande löfvens. Och när den store Pan
om middagarna, då luften stod immig
och tung af hetta, spelade på sin
vasspipa bland röna, gick som en gäspning
af sömnigt välbehag genom skog och
mark. Alla våra vänner grepos af salig
domning, ja, t. o. m. de kämpastarka
centaurerna sjönko utmattade ned i gräset,
endast vi feer lyssnade oberörda till de
söta, entoniga låtarna. Allt detta berättar
jag eder, för att I skolen förstå, i hvilken
fjärran värld jag lefde.
Så gingo tusende år och ännu tusende
år därtill; jag var lika ung som förut,
min skog blommade lika härligt, och ur
de djupa skogsdunklen ljöd som förr
Pans pipa och nymfernas låga, kuttrande
skratt. Då hände det sig en vår, att
underliga rykten började att löpa genom
skogen. De kommo från skilda håll och
på smygande vägar. Kungsfågeln hade
hört dem af rödhakesångaren, då han,
förblindad af vårruset, irrat från snåren
ut till skogsbrynet vid de ljusa slätterna.
Ödlorna hade hört det af de hvita
vesslorna, som bodde i stenhögen, dit de
gingo hvar middag för att steka sig i
solen, och då en dag bäfvern kom
dragande uppför floden för att bygga sig
nya hus, kunde vi ej längre tvifla. Något
nytt och främmande hade dragit in i
vår skog.
Den natt, då ljuset ej flyr, samlades
skogsfolket till rådplägning, och den
djärfvaste ibland dem, den strimmiga
pantern med de mjuka och grymma
tassarna sändes ut att kunskapa. Vi feer
bekymrade oss ej för huruvida ett nytt
släkte af djur, som ofta förr, skulle komma
och genom slughet eller styrka vinna
sig lyor och jaktmarker i skogen, men
då den gula pantern kom åter, förstodo
vi, att något hittills oanadt skett. Dessa
djur, som han skådat, liknade ingalunda
något af dem, som tillförne befunno sig
i skogen. De gingo upprätt, voro hvita
och slätskinnade och betjänade sig af
olikartade redskap. Vi kunde förstå, att
de mest liknade feer eller nymfer, men
de kunde ej flyga, voro insvepta i skinn
och syntes städse upptagna att skaffa
sig föda, i motsats till oss. Snart kände
vi väl till det nya släktet, som uppstått
på jorden, och människan var oss ej
längre främmande.
Ännu hade jag ej sett något af dessa
nya väsen, men en natt, då jag gått att
sofva på min vanliga plats i platanen,
därifrån jag först kunde se det röda
skenet i floden, hörde jag i den tidiga
gryningen ett prassel bland buskarna,
olikt de mjuka stegen hos djur, då de
gå ut att döda. Strax därefter ljöd ett
skarpt anskri, medan kvistar knäcktes
under snabba fötter. I den svaga
dagningen såg jag en man smyga sig fram
utmed flodbrädden, bärande en
människounge i fliken af sin mantel. Då han
stannade på den öppna platsen under
platanen, såg jag att en kvinna lopp
tätt i hans spår, men då hon hunnit upp
honom, sträckte han ut sin arm och
höll henne med väld bakom sig. Därpå
lade han ned barnet i gräset och stod
för ett ögonblick stilla, betraktande det,
oberörd af kvinnans jämmer och fåfänga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
