Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Goldramin. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
MILDRED THORBURN
i de underligt lefvande, skälfvande
blommorna.
Så gingo dagar och år, jag vet icke
huru många. Men hvart år bragte någon
ny glädje till Senentes och mig: första
gången han sprang upprätt öfver
gräsmattan vid platanen, första gången han
red på Nycons rygg eller fångade
igelkotten eller de kvicka vesslorna. Och
ännu bättre dagar kommo, då han
simmade i kapp med mig uppför strömmen
och förföljde de långsvansade aporna
från träd till träd. — Han växte smärt
som ett af de långa röna vid floden, och
hans uppsyn var ljus som den daggiga
gryningen.
Då hände sig ett år efter regnets
tid, att Senentes försvann vid solens
uppgång och kom ej igen förrän mörkret
fallit på. Sedan gjorde han detta gång
efter annan, och snart gick knappast en
dag, då han ej aflägsnade sig från vår
del af skogen. Han letade sig då alltid
fram utmed flodbädden, samma väg
som han själf första gången kommit till
oss. Hvar han sedan vistades, vet jag
ej, ty då jag frågade honom därom,
sade han alltid: »Där, dit du aldrig
kommer!» och då jag vidare sporde hvad
han menade därmed, fortfor han blott:
»Skogen är stor, men, I nymfer och feer,
för er är den liten», och jag hade intet
att svara härpå, ty vi sökte i sanning
sällan att utforska skogsdjupens
hemligheter; likt träden stodo vi rotade i den
mark, ur hvilken vi uppstått och åtrådde
ej det osedda. Dock hade jag
härutinnan blifvit olik mina kamrater, och
ofta smög jag mig efter Senentes på
hans väg för att uppfånga ännu en skymt
af hans gestalt, innan den uppslukades
bland snåren. Och såg jag honom då
fritt kasta sitt hufvud tillbaka och med
sin sång förstumma alla lefvande väsen,
kände jag dunkelt skillnaden mellan hans
släkte och mitt, och att han en dag
skulle vända åter till sitt folk. Att han
redan kunde ha gjort detta anade jag
ej, men en dag väcktes min misstanke
af att han framför sig uppradat en
samling purpurfärgade snäckor, som han
dykt efter i floden och nu band samman
med segt gräs. Han plägade ej själf
pryda sig med något, och till att fröjda
skogsnymferna hade han ännu aldrig
sökt annat än lysande blommor.
»Är det till mig du träder upp de
röda snäckorna?» sade jag och kom för
att sätta mig vid hans sida.
»Till dig, Goldramin? Nej», sade han
och log. »Det är till någon mycket
skön.»
»Är jag då icke skön?» ropade jag
vredgad, »är jag ej oförgänglig som
skogen och blommorna1 som födas hvart
år, och härlig som de?»
Han betraktade mig länge förundrad
och sade sedan: »Ja, Goldramin, du är
skön som skogen och blommorna och
oförgänglig som de. Men liksom de
vet du ej af ditt eget väsen. Du har
ingen själ.»
»Hvad är det att hafva en själ?»
frågade jag, undrande öfver att höra
ovant tal från hans läppar.
»Om du ser skogsfolket blöda, lider
du icke, ser du dem dö, sörjer du icke.
Du kan icke älska och lida. Du är af
ett annat släkte än jag.»
Då sade jag stilla: »Men såge jag
dig blöda, skulle jag löpa min väg. —
Du har så ovana ord, men jag tror att
jag älskar dig, Senentes.»
Han skrattade blott, och vid det han
fortfor att träda upp musslorna, lyste
hans ögon med en främmande glans.
Då jag såg, att hans blickar ej längre
voro hos mig, gick jag därifrån till den
öppna platsen i skogen och lekte där
från den ena solnedgången till den andra
med de gråa kaninernas ungar. De voro
ännu blinda, och det fägnade mig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>