Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Goldramin. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOLDRAMIN 399
»Känner du mig ej?» sade jag häpen.
»Jag är Goldramin, din syster.»
Då vidgades hennes ögon i stolt
förfäran, hon lyftes bort af vinden, och likt
en hvit fjäril vardt hon snart uppslukad
i skogarnas dunkel. Hvad skulle jag väl
tänka om hennes gåtfulla blick? Full af
oro böjde jag mig ännu en gång ned
öfver det grönskuggade vattnet för att
uppfånga min bild däri, som ofta förr,
då jag med ett andedrag mot ytan kallat
upp den dolda najaden för att spegla
mig i hennes ögon. Då hade jag sett
en varelse, fri och obändig, hvars ögon
blixtrade med samma glans som hos
skogens vilddjur och klippornas dolda
metaller, hvars hår i dunkla och trotsiga
böljor svallade fritt kring hjässa och axlar,
hvars växt röjde ynglingens smidiga kraft
parad med kvinnans mjukhet. Nu
blickade emot mig en flicka med flätor
sedesamt uppbundna rundt hufvudet, hon var
klädd i en vid och veckrik dräkt och
hennes ögon sågo skygga och milda upp
genom vattnet, och då de mötte mina
öfverdrogs plötsligt ansiktet därnere som
af en röd flamma. Jag började att skratta
högt.
»Kom hit, gosse», sade jag. »Ser
du något i vattnet?»
»Jag ser dig, o Goldramin», sade
han, »och du är mycket fager.»
Då förstod jag plötsligt allt, och
vissheten om min människodom kom öfver
mig som en skam och en nesa. Jag
stötte bort gossen, ref mina kläder och
rasade länge i skogen utmed den stora
flodens bräddar, sökande att gå på
vattnet som tillförne, att locka till mig
pantrarna och de hvita ormarna, som sofva
om dagen; men allt förgäfves. Midt
under mitt vansinne fick jag syn på
människogossen. Han hade först, utom
sig af förfäran, krupit upp på en sten
för att skydda sig och sedan i
öfver-måttet af ängslan och trötthet fallit i
sömn och glidit ned i gräset vid mina
fötter. Där syntes ännu spår af tårar
på den bleka kinden. Då kom
ödsligheten i bägges vår belägenhet öfver mig,
så att jag ordnade mina fladdrande kläder,
väckte gossen, och tagande honom vid
handen letade jag min väg tillbaka
genom den stora skogen mot hafvet.
Andra dagens afton stodo vi tvenne,
skälfvande af hunger och bäfvan,
utanför den höga stadsmuren. Månen stod
blank som en sköld öfver det hvilande .
hafvet, och från myrtenskogarna vid
stranden kom doften tung och berusande.
Uppifrån muren hördes väktarnas rop
och växelsånger, men bakom dem kunde
vi urskilja ännu ett sorl, liknande skogens
sång under varma nätter, då alla lefvande
varelser sjunga med, från näktergalen till
hyenan. En väktare i glänsande brynja
fick syn på oss, där vi krupit ihop i
skuggan, och hans röst dånade öfver oss.
»I hvad ärende kommen I?»
Jag sköt gossen framför mig, och han
lyckades med sin späda röst få fram ett
svar: »Jag är Vilian, krukomakaren
Me-lanes’ son, och detta är min syster
Goldramin. »
»Är det du, Vilian», svarade
väktaren, nu i en annan röst. »Välkommen
är din stämma för mig, ty dina föräldrar
ha sörjt dig som död, alltse’n du blef
bortförd af Sibyllan att offras åt gudarna.»
Han kom ned från vakttornet,
öppnade riglarna och tog Vilian vid handen
för att själf skyndsamt återföra honom
till hans fader. Efter dem följde jag,
Goldramin, bäfvande men obeaktad, ty
min dräkt skilde mig ej från en af
stadens jungfrur.
Under dessa hvita tak, omgärdade af
myrtendungarna invid det hvilande
hafvet, dvaldes alltså Senentes, min älskade.
Min själ såg honom, och min nya
förmåga att lida fyllde mig med en ljuf,
sällsam plåga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
