Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Goldramin. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 MILDRED THORBURN
Vi mötte ingen på vår vandring
under de hvita murarna, öfver hvilka kläng
-växterna ofta föllo ända ned på stenarna
vid våra fötter. Men då vi nalkades en
öppen plats, därifrån man kunde se ut
öfver hafvet, och all fullmånens klarhet
slog mot oss, bländande, hördes åter
sorlet som af skogsfolkets sång.
Väktaren drog oss hastigt in under muren,
tecknande åt oss att hålla oss stilla, och
vi lydde skälfvande, medan vi sågo ett
underligt tåg nalkas i den breda
månstrimman. Främst kommo
människogossar liknande Vilian, sådan han varit
den natten i sibyllans håla. De buro
leopardskinn och kransar af de blodröda,
vidöppna blommorna, som aldrig växa
i våra skogar, och deras ögon voro
glasartade och utstående. De slogo med
händerna på ihåliga korgar, som de buro
framför sig, framkallande ett doft,
entonigt läte, ej obehagligt att höra, då det
blandade sig med deras höga röster, som
med jämna mellanrum ropade: »Evoe,
Evoe!»
Vilian tycktes blifva alltmera orolig,
där han stod, han lutade sig fram mot
tåget, begynte att vackla af och an med
öfverkroppen, och innan jag rätt hunnit
varsna att han var från min sida, såg
jag honom som en i gossehopen, gripen
af yran, stirrande upp mot fullmånen,
utstötande sitt Evoe Evoe med en
sömn-gångares gurglande röst. Efter honom
kommo gamla skalliga män med hvita
skägg, ledande bockar och lamm
rosen-smyckade, och tätt bakom dem följde
skaror af hvita jungfrur, tysta, som med
upplyfta händer tycktes sänkta i helig
åkallan. Men rundt omkring dem och
på alla sidor om tåget svärmade
ynglingar och sköna, vilda kvinnor. Deras
stafvar prydda af piniekottar stodo som
spjut mot himlen, och de pressade med
leende mun drufvornas safter mellan sina
egna och sina följeslagares läppar. De
minde mig i sin själfförgätna prakt om
skogarnas vilda väsen, och jag greps af
längtan att sälla mig till den
yrselbe-rusade skaran.
Då drogo mig tvenne tätt förbi på
sin stormande väg, en man och en kvinna.
Hon var litet före, han litet efter, men
då de kommit helt nära mig, stannade
hon plötsligt och böjde sitt hufvud
bakåt, så att det kom att hvila mot hans
axel. Hon bar vinlöf i håret, som i
månskenet skimrade med drufvornas blåa,
fuktiga glans, och då han böjde sig ned
mot henne, såg jag att hon bjöd honom
en drufva mellan sina läppar. Så
upptagen var jag att se på henne — ty
hon tycktes mig skön och farlig som en
tigrinna —, att jag ej genast lade märke
till mannen vid hennes sida. Men då
han åter lyfte sitt anlete, ännu med
blicken sökande hennes ögon, såg jag på
pannans form och på hårets fall, att det
var Senentes. Jag yttrade någonting
högt och utstötte ett skri, som skrämde
mig själf med sin makt, och så föll jag
till marken, fri från all smärta.
Då jag åter såg upp, stödde mig
väktarens arm. Tåget var försvunnet,
men från fjärran kommo dess dofva,
afmätta toner tillbaka med vinden. Jag
ropade Senentes’ namn och sökte slita mig
lös från min följeslagare för att hasta
efter honom, men jag förmådde det ej.
»Jag känner ingen med det namnet»,
sade väktaren. »Men, vill du, så för
jag dig till din faders, Meianes’ hus.»
Han gick framåt, och jag måste följa
utan val, intet seende, intet hörande,
förblindad och bedöfvad af hvad jag nyss
skådat.
Då vi stannade utanför krukomakarens
hus, funno vi Vilian gråtande hopkrupen
vid tröskeln. Guden hade tagit honom,
sade han, men hela tiden hade han
ängslats för hvad som skulle hända mig. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
