Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Goldramin. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOLDRAMIN
401
klappade på dörren, och då den vardt
upplåten blef jag ledd in och lagd till
hvila och visste ej mera, hvad som
försiggick omkring mig.
Den natten och dagen blef jag hos
krukomakaren och hans hustru Eunalke,
hvilka i mig sågo den, som räddat Vilian
från sibyllans fruktansvärda välde, och
skötte mig ömt och utan många
åthäf-vor. Sänkt i barmhärtig dvala låg jag
på det svala jordgolfvet inne i kojan
och såg solen bränna i gränden och
spela öfver de uppradade krukorna i
dörren och öfver Eunalkes höga gestalt,
då hon stilla skötte sina sysslor,
hämtande vatten från brunnen och grönt
från täppan. Vilian satt vid min sida,
så länge solen stod hög och het, men
då det svalkade mot aftonen, kunde han
ej längre styra sina fötter, och ut
hoppade han som ett kid, lämnande mig för
ett ögonblick ensam. Af slagskugg.ornas
fall kunde jag se, att det ej var långt
till solens nedgång, och med den svala
fläkten vek dvalan från min panna, och
jag vaknade till lifvet och till Senentes.
Jag reste mig skyndsamt från mitt
läger, rädd för att möta Eunalke på min
väg, och då jag kom ut på gatan
begynte jag genast att gå framåt, fort, utan
att vända mig om, väl vetande, att
hvarhelst i staden Senentes än befunne sig,
dit skulle också den inre makten leda
mig. Genom de tysta gatorna, bjärta i
aftonsolens sken, hastade jag vacklande
af kärlek och ångest, dragen af mäktiga
band till min älskades åsyn. Ändtligen
hejdade jag mig utanför ett lagt hus,
inbyggdt i stadsmuren, och då jag hårdt
klappat på den stängda dörren, fattade
jag tag i dörrposten som stod, ty jag
visste att Senentes skulle öppna för mig,
och jag räddes.
Han stod där redan. »Hvem söker
du, främmande jungfru?» sade han.
»O Senentes», utropade jag. »Minns
Ord och Bild, 16 :e ärg.
du ej, hur vi summo i kapp i den stora
floden, hur vi tillsammans plundrade
vildbinas bon?»
»Simma i kapp! Du — en kvinna.»
Han mätte mig föraktfullt med blicken.
I detsamma kom någon bakifrån och
lade en hand på hans skuldra. Det var
kvinnan från månskensnatten, men
hennes hår var nu doldt under en slöja och
hon bar en vid mantel. Mellan sina
händer hade hon en lefvande dufva, som
ängsligt slog med vingarna.
»Är det ej tid att vi gå att offra i
templet?» sade hon, och Senentes böjde
jakande på hufvudet. Han vände sig
inåt rummet och skulle gått in, om ej
kvinnan kastat en spörjande blick på
mig. Då sade han skyndsamt, men ej
kärft, öfver axeln, dock utan att unna
mig sin blick: »Du bör gå till ditt hem
nu. Den du sporde efter, finner du tids
nog i morgon, och detta är ej en tid
för kvinnor att drifva på gatorna.»
Han hade rätt, det var ej längre tid
för mig att drifva på gatorna, och den
jag sporde efter kunde jag ändock ej
finna. Till krukomakarens ville jag dock
ej vända åter utan gömde mig bakom
ett brunnskar af sten, tills jag sett
Senentes och den hvitklädda kvinnan
begifva sig till templet för att offra åt
gudarna. De gingo tysta vid hvarandras
sida, kvinnan alltjämt bärande den
skrämda dufvan mellan sina händer.
Aftonen var stilla och mild, och de
hvita husen lyste i den sista dagern
med ett rogifvande sken, men ljudet af
de sandalklädda fötterna skar i mina
öron långt sedan de dött bort i
stillheten. Jag satte mig ned vid brunnen,
och då jag i karets stillastående vatten
säg min bild stirra mig till mötes, greps
jag af medlidande med mig själf och
fann, att jag kunde gråta. Jag var ej
längre feen Goldramin utan en mänsklig
varelse, svagast ibland de svaga; det
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
