Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Goldramin. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
MILDRED THORBURN
plötsliga mörkret, som föll ned från
himlen, förskräckte mig, och jag darrade för
de stora hundarna, som vid mörkrets
inbrott vädrande begynte att ströfva kring
gränderna. Jag kunde ej se hafvet,
endast en flik af myrtenskogarna, men öfver
dem reste sig hotande och stolt sibyllans
klippa. Vid den synen steg jag upp
och gaf mig genast ut ur staden. Jag
hade vistats där länge nog. Nu ville
jag blifva löst från min människodom.
Jag ville återgå till mitt fria lif i
skogarna, längst bort, dit sorlet från
människornas boningar aldrig når.
Sibyllan syntes ej förvånad att se
mig åter. Hon satt som förut nedhukad
på en sten utanför kojan och tycktes
lyssna till den stora stadens röster i
mörkret.
»Var hälsad, Goldramin», sade hon
blott, »hvad nytt från staden?»
»O sibylla»! ropade jag. »Gif mig
min frihet. Tag tillbaka min själ!»
»I en natt och en dag har du ägt,
hvad du så hett åstundat, och du är
allaredan mätt af ditt ägande. Låt mig
se ditt anlete.» Hon tog mitt hufvud
mellan sina händer och lyfte det, så att
stjärnskenet föll därpå. Så sade hon:
»Jag ser, att ditt lif som människa har
varit tillfyllest, men barn af skogen
blifver du aldrig mer. Dock är du skapad
af en sällsynt materia, kanhända skulle
solen draga dig till sig. Jag kan ej hjälpa
dig längre, men ett råd kan jag gifva
dig. Gå ut till yttersta randen af
bråddjupet och bida där gryningen, och när
du ser solgudens hästar stiga mot himla-
randen, anropa då gudomen af all din
makt och kasta dig utför branten. Då
skall du efter ditt väsens kärna dragas
till ditt ursprung och blifva till ett med
jorden, luften eller ljuset.»
Jag gjorde som hon sagt mig. Jag
gick ut och bidade allena under den
mörka, stjärnsådda himlen solens
ankomst, och då östern färgades af den
första strimman reste jag mig och stod
orörlig, lyftande mina händer mot
höjden. Solens klot rullade upp ur hafvet,
nytvaget, bländande. Jag sökte ord att
anropa solguden: icke ett ljud kom
öfver mina läppar, men gripen af
hänryckning fick jag mod att våga språnget
ut i den nyvaknade, strålskälfvande
rymden.
Jag föll ej till marken. Sakta, som
dragen af en oemotståndlig makt, fördes
jag högre och högre. Djupt under mig
lågo hafvet och jorden blånande i
morgonens dimmor, men de utplånades allt
mer och mer. I deras ställe begynte
andra klot och solar närma sig och
försvinna på sina banor i rymden, och
rundt omkring mig hörde jag de väldiga
himlakropparna sjunga på sin väg —
icke i toner men med ett underbart
susande, som blandade sig i etern och
genomspann denna som en skönt
klingande harmoni. Jag kände mitt väsen
upplösas i ljus, och jag slöt mina ögon
af salighet––––––-.
Sådan är min saga, som jag velat
berätta för eder, jag, Goldramin, solanden,
som en gång sökte och fann vägen in i
edert fattiga, höstmörka lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
