Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAHEL VARNHAGEN
409
till kom äfven kroppslig bräcklighet, mot
hvilken hon haft att kämpa alltifrån
barndomen och hvilken med åren förvärrades.
Hennes för de omärkligaste skiftningar i
väderleken känsliga organism utsatte
henne för så ihållande »bisarra plågor»
af nervös och rheumatisk art, att hon
under de senare lefnadsåren säger sig
knappast ha en frist af tre till fyra
minuter ett par gånger i veckan, hvarunder
hon kan erinra sig hur det käns att vara
alldeles frisk. »I min biografi», utbrister
hon en gång, »måste väderleken och min
hälsa förekomma!» Och detta som hon
kallar sitt »djupa, intima samband med
naturen» gör att hon vanligtvis inleder
sina bref med en väderleksnotis, på det
hennes korrespondent, säger hon, däraf må
kunna bedöma hennes sinnesförfattning
och möjligen urskulda hvad han finner
osammanhängande i hennes tankegång.
»Ty jag vill nämligen, att ett bref skall
vara som ett porträtt af det ögonblick
i hvilket det skrefs, och hufvudsaken är,
att det skall vara väl träffadt»––––––
Det är förvånande, att hon i
betraktande af dessa omständigheter förmår
bevara en sinnets spänstighet, som in i
sena åldern aldrig förnekar sig, samt att
hon mellan sjukdomsanfallen får tiden att
räcka till för alla sina olika intressen;
för djupgående studier icke mindre än
för alla de människor, som dagligen
belägrade hennes dorr.
Ty Rahel var och förblef till sin död
en sann umgängesmänniska. Liksom
ingen tiggare gick ohulpen ifrån henne,
kom heller ingen förgäfves till henne
för att finna den andliga vederkvickelse,
hvaraf han var i behof. I flera
uttalanden har hon starkt pointerat, att hon
»alis inga anlag har för eremitlifvet
— mången gång däremot för eremittankar
midt ibland människor», d. v. s. sådana
af den alltför vanliga jämnstrukna typen.
Till vännen och diktaren Fouqué, som
synes ha föredragit eremitlifvet på sitt
landtgods, skrifver hon förebrående:
»Intet fält bör få ligga i trade hos oss, allra
minst umgänget med människor, ty blott
genom beröringen med hvarandra väckes
och sporras vår tankeverksamhet. Och
hvad är egentligen väsentligare än att
människan erkänner andra med sig
likställda väsen såsom sådana och bedömer
dem som sig själf. Och när har hon väl
bättre tillfälle därtill än under det
mångsidigaste, rikaste, lifligaste umgänge med
dem! . . . Det väsentligaste af allt för
människan är dock, hvad man än må
säga, allt slags mänskligt
umgänges-lif» . . .
Själf var hon också i besittning af
en sällsynt sällskapstakt, och hon förstod
alltid att på ett fint sätt leda samtalet
bort från stridsfrågor. I större eller
blandadt sällskap tyckte hon icke om att
lysa utan höll det för sin plikt att där
»gratis kringbjuda godmodighet och
älskvärdhet — som te och glace.» »Hon
hade en talang att känna hvad som
fattades enhvar», och till följe däraf kunde
hon ock underordna sig och låta en
annan person göra sig gällande, när så
behöfdes. Det var blott hennes förtrogna
som fullt fingo erfara, »hur upplifvande,
gripande, fruktbärande och
vederkvickande» hennes tal i all sin omedelbara
friskhet kunde vara. Enligt allas
enstämmiga vittnesbörd kan likväl ingen
framställning åskådliggöra, hur fullkomligt
medryckande hon i sådana stunder
verkade pä sina åhörare.
Äfven när hon teg, synes emellertid
hennes blotta närhet ha verkat ytterst
välgörande, hvilket bland annat framgår af
en ganska komisk episod från
Brink-mans bekantskap med henne. Denne
kom en dag upp till henne, när hon låg
med ombundet hufvud i tandvärk på sin
soffa. En hel timma underhöll han henne
med en aldrig sinande svada, utan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
