Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAHEL VARNHAGEN 415
i alla tider min ende,
pålitligaste vän, en borgen för att
jag icke rörde mig bland idel
vikande skuggor, min
öfverlägsne mästare, den mest
rörande vän, om hvilken jag
visste, att äfven
afgrundsdju-pen voro honom kända!
Korteligen, med honom har jag
vuxit upp, och efter tusen
skilsmässor fann jag honom alltid
åter. Han var ofelbar i min
tanke, men — då jag ingen
diktare är, skall jag aldrig
förmå uttrycka hvad han varit
för mig! — — — När helst
jag tänker på honom, komma
tårarna mig i ögonen; alla
andra människor älskar jag af
egen kraft, han lär mig älska
med sin. Och jag vet icke,
hur mycket högre jag ännu
är i stånd att älska. Hur ofta
har jag icke redan tänkt:
mera förmår ditt väsen icke
— och se, det vidgade sig.
Min diktare!» —
Också var Rahel öfverlycklig vid ett
tillfälle, då Goethe i högst erkännande
ordalag yttrat sig om två anonyma
»betydande personer», hvilka i brefform
uttalat sig om hans diktning. Dessa voro
inga andra än Rahel själf och Varnhagen,
hvilken senare föranstaltat om dessa
bref-utdrags tryckning. Att hon på detta
sätt kunnat glädja den, som hon
»till-bedt» långt innan »någon annan berömde
eller beundrade honom», är henne en så
mycket större tillfredställelse, som hon i
hela sitt lif mindre än någon annan
kunnat visa honom denna sin gränslösa
beundran. Aldrig har hon kunnat framstå
för honom i hela sitt fina väsens
egenartade fullkomlighet. Omständigheterna
ha städse obevekligt drifvit sitt nyckfulla
spel med henne.
WJSgKSg§
KARL AUGUST VARNHAGEN VON ENSE.
HANDTECKNING AF S. FR. DIETZ (1839). / Nationalgalleriet
i Berlin.
Sålunda blef hennes möte med Goethe
18 r5, då båda samtidigt vistades i
Frankfurt, icke hvad det kunnat blifva. Det
hade varit föremål för långa
öfverläggningar i brefven från och till Varnhagen,
hur, hvar och när detta möte på bästa
sätt skulle arrangeras. Rahel var på
sitt, gentemot hennes hjärtas diktare så
försynta sätt rädd att synas påträngande,
då hon visste hur väl denne trifdes i
ensamheten hos vännerna Willemer ute
på Gerbermiihle. Varnhagen å sin sida
uppmanade henne gång på gång att icke
låta detta enastående tillfälle gå sig ur
händerna.
Af en händelse mötte hon Goethe
åkande och blef vid hans blotta anblick
först »skarlakansröd», sedan blek. Då
han åkt förbi, »darrade hon i alla lem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
