Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Dockan. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43^
PER HALLSTRÖM
och slutna ansikte, när han sade nej.
Straxt därpå släppte de ned honom
som man ställer en hink ifrån sig och
kommo icke vidare ihåg honom.
Herrarna skämtade kvickt med honom och
låtsade sig uppfatta honom som en stor
karl, hvilket mycket smickrade och
roade honom. Somliga bjödo honom på
cigarrer, och en gång narrades han att
röka en tills han blef sjuk. Andra
gömde en tioöring i handen och trollade
fram den med stutning ur hans trinda
lilla kropp, för att sedan lämna honom
den som hans tillhörighet tillbaka. Erik
grubblade öfver sin naturs hemligheter,
stirrade på slanten och var mycket glad
öfver den. Men vanligen tappades den
bort, innan någon hjälpt honom att göra
bruk af den.
Alldeles ensam var han emellertid icke.
Bakom honom på båtens aktersäte satt
en docka, ett slags polichinell med vida
hvita byxor och en ytterst sorglustig
fysionomi. Näsan hade blifvit afslagen,
och de målade ögonen tillsuddade af
väta liksom den rosenröda munnens
kroklinjer. Jag vet icke hvad för slags
karaktär den dockan ursprungligen haft, men
antar, att den ägt föga af personlighet och
bära den tråkiga och stela lustighet som
nödtvunget utmärker typen. Men lifvets
öden och pröfningar förmå ibland att
göra något äfven af dockor; denna hade
fått själ.
Den var alltigenom trohjärtad,
sveklös, gemytlig och vänlig till sin läggning.
Glad var den icke, det hade den fått för
många stötar för, men den var man att
möta allt med en smula trotsigt
jämnmod. Fin var den heller icke, men dess
smutsiga ansikte hade blifvit så af
allt-tör dröjande kyssar och en och annan
år ibland i mörkret i sängen. De förra
hade den besvarat lika vänligt som de
gåfvos, de senare hade den för sin del
hållit tillbaka, emedan den fann det dumt
och opassande att ge vika för dylikt.
Den hade varit en god kamrat och ett
godt föredöme, och där den nu satt vid
styret i solen, såg den ut som en lots
att lita på.
Det kunde också behöfvas, tänkte
folk som gingo förbi och oroade sig åt
att se den lilla husbonden jämt i båten.
Ibland varnade de hans mor, men hon
kastade bära på hufvudet, litet förargadt
öfver inblandningen och öfver att man
annars aldrig gaf sig i tal med henne:
Han är van vid det, och han aktar
sig nog. Jag förstår förresten inte,
hvarför han jämt sitter där.
Men Erik fann på mycket att roa
sig med så. Han trallade i täkt till
vaggningen och tycktes finna oändligt
mycket i sin enkla musik och det
ac-kompagnemang som vågorna bestodo.
Han låg lutad öfver relingen och
bubblade genom vassrör i vattnet, alldeles
förtrollad äfven af dessa läten. Han satt
med dockan i famn och guppade fram
och tillbaka i timtal i en drömd färd
på stora vågor, långt, långt bort, öfver
solglittret. Eller också metade han med
ett snöre utan ens krok pä i allvarlig
förtröstan att om han bära höll ut, skulle
en underbar fångst till sist bli lönen.
leke desto mindre gick det mycket
lätt att få honom med till annat, när
det så behagade mig. Han följde mig
som en liten hund och gjorde efter allt
hvad jag gjorde, utan att i allmänhet
riktigt förstå, hvad det var frågan om.
Det var nog en praktisk och enkel
natur, som icke alis skulle ha drömt, om
han icke lämnats så ensam, kanske
musikalisk därtill, som ofta är fallet med dylika,
men utan behof att i lek oroligt och
naivt gissa sig fram mot lifvet.
En gång röck jag honom dock
alldeles med, och det kom att bli till en
stor sorg för honom.
Det hände mig ibland, att jag gräf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
