Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Dockan. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
PER HALLSTRÖM
få reda till en grop för en så ansenlig
dyrbarhet var i och för sig ett stort nöje,
som jag nu icke längre behöfde neka
mig.
Vi gjorde den djupare än eljes och
arbetade som mullvadar. När allt var
färdigt lade vi ned Pålle i hela sin längd.
Det var litet hemskt att se den första
mullen falla på hans vänliga och bleka
clownansikte, men lustigt nog att sedan
få det hela täckt och platsen
tillklap-pad och nätt. Då voro vi så trötta,
att vi kände mycket mindre än vanligt
och utan vidare spekulationer lämnade
Pålle där han var. När jag sedan kom
ihåg honom, stod hans slut för mig som
något mycket sorgligt, och en viss
brottslighet vidlådde mina händer.
Men det var ett intet mot hvad hans
husbonde kände, ty där rördes vid
kanske allt hvad han fått utveckla i
känsloväg. Af den snälla dockan hade han
aldrig rönt annat än godt, ständigt hade
den varit beredd till sällskap, när han
stängts inne, till tröst så godt den
kunde. I båten hade den styrt hans färd
till obekanta och lyckliga nejder. Den
hade varit tyst och ofta opåaktad, men
nu märktes det bäst, hvad den var vard,
och hvad den betydt.
När jag såg Erik igen efter ett par
dagar, fann jag honom sysslolös och
led vid tiden, med en blick af så
underligt tungt och skarpt allvar, att den
måste väcka äfven min flyktiga
barn-reflektion. Han satt och skvalpade med
båten som vanligt, men nu var det inte
något nöje med detta, ty han lyssnade
icke på några ljud, och farkosten gick
ingenstans. Den bära låg där den Iag
mellan pålen och bryggan som ett
stackars tjudradt djur.
När jag frågade, hvad det var med
honom, svarade han bära: jag är så
ensam. Och han vaggade och vaggade
med blicken i knäet.
Då föreslog jag honom att gå och
gräfva upp Pålle igen, och det röck till
i hela hans lilla kropp, som om hvar
fiber längtat rent fysiskt efter beröringen.
Men en så manlig liten själ var han, att
han tvekade, om det var rätt att ändra
ett fattadt beslut — dock, det var ingen
svårighet att öfvervinna de skruplerna.
Så vandrade vi då i väg att söka, men
det skulle vi icke ha gjort.
Barns minne för platser kan vara
förvånande säkert, men också nyckfullt,
och nu ville det onda ödet att vi hade
glömt. Vi letade hand i hand med
alltmera krökta ryggar. Vi trodde, att
gräset redan Vuxit öfver fläcken, eller att
jorden ändrat yta; Pålle var och förblef
borta. Och hade vi varit hårda förut
och okänsliga, nu gjorde vi båda inom
oss rätt åt hans minne, där vi irrade
och liksom bära stötte emot väggarna i
en värld som blifvit mycket tom. Pålle
blef en myt, ett under af behag och
talanger i mina tröstande ord, som gjorde
samma nytta som mest alla dylika; där
snyftades och gräts till slut. Men min
sorg var naturligtvis knappt riktigt äkta
och sjähkänd och snart glömd.
Jag vet icke, hur det var med Eriks,
ty jag såg honom aldrig mera. En
regnig och grå dag gick han som
vanligt till sin brygga och kom icke
tillbaka. Det var väl halkan där eller i
båten som gjort det och sedan djupet
och strömmen, som jämt sög med sig
det hvitblommiga aborrgräset — alltnog,
ingen såg en skymt af den lilla varelsen.
Modern ställde till en scen, sprang
barhufvad vid stranden en liten stund
med händerna mot tinningarna och
armbågarna framåt och ropade några
gånger: »mitt barn, mitt barn», med ett
underligt tomt, ovant tonfall, i hvilket
rasslet från de trampade kiselstenarna
skar in. Hon gick äfven ut i
vattenkanten och blötte tygkängorna, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
