Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Dockan. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOCKAN
441
vände igen, när ingen sökte hejda henne.
Man klandrade henne oförbehållsamt
bland de vuxna för hennes försumlighet
och bristande kärlek. Man erinrade sig,
att den lilla inte ens haft ordentliga
mattider, utan fått komma och gå i köket
som en liten katt, när lusten föll på.
Man iakttog, att hon så godt som
genast hade sitt vanliga otrefliga
främmande igen och skrattade under sin
sorghatt med tygblommor på öfverklädd
ståltråd lika flackt och bullrande som
förut. Och den uppfattningen spred sig
äfven till barnen, att det var mycket
synd om Erik, att han varit en ovanligt
snäll liten gosse, och att det var så
godt, att han gick dit han gick.
Därmed lugnade sig alla tämligen
lätt, och det tycktes äfven mig att hans
saga var färdig och glömd.
Det var den också på det hela, men
inte alldeles.
En dag såg jag modern gå omkring
uppe i hagen, där jag brukade hålla till.
Det var regnduskigt väder, och hon
ämnade tydligen gå och meta, ty hon hade
en liten spade och en ansjovisburk med
sig och gräfde efter mask. Jag kom
plötsligt ihåg mina fridlysta områden
och sprang dit för att hindra, att de
rubbades, och för att se, hur mycket
mask hon för öfrigt kunde finna. Hon
bar ingenting af sina nya sorgkläder i
vätan, hvilket jag antog vara mycket
hjärtlöst af henne. Jag hade därför svårt
att tilltala henne men bad henne i alla
fall att icke röra den bära fläck i
gräset invid en liten gran, som hon just
riktade spaden emot.
»Hvarför det då?», frågade hon och
såg på mig med en, som jag tyckte
brännande och skrämmande blick ur
sina bruna ögon. De hade för vana att
riktas klatschande och direkt mot dem
hon talade vid och sedan liksom stelna
till i något som skulle vara behagfull
värdighet. Det var ett slags koketteri,
som ofta utmärker dumma unga kvinnor,
men dess tjusning var förlorad på ett
barn, för hvilket redan frånvaron af en
vänlig glimt är nästan hårdhet.
»Jag har lagt ned något där», sade
jag, obehagligt berörd.
»Och hva’ då, då? Så’na ungar!»
»Det — minns jag inte.»
Det gjorde jag inte heller, men just
i det samma steg bilden upp.
Den döda lilla Erik med darrande
händer, dockan, som också blef död. Var
det inte just här vi lagt honom?
Jo visst, där på spaden kom det
upp ett klumpigt, mjukt och däfvet
föremål, oigenkännligt under sin klibbande
jord, men Pålle i alla fall. Gråten stod
mig i halsen, utan att jag rätt visste
hvarför, men jag var ända nyfiken att
få se hur mycket han förändrats och
om någonting på honom var sig likt.
Kvinnan lutade sig ned och
dammade af med fingrarna. »En docka», sade
hon. »Hva’ di kan ta’ sig till!» — Och
där kom en ny blick, som nu i sin
skämtsamhet och samförstånd blef ännu
mer otrefligt oroande och påträngande
som en beröring. — »Få se på den då!»
Då stirrade Pålles hederliga ögon
upp mot henne genom mullen, och
ansiktet i sin smuts var ännu mera
hvit-blekt, än när vi höljde öfver det, Erik
och jag, och det hela ännu mer
oförklarligt hemskt än då.
Men det blef underligare.
Kvinnan spratt till, kastade spaden
och grep med båda händerna, sjönk ned
på knä och såg. Dockans rosenröda
mun log tafatt mot henne, lemmarna
hängde tafatt rätt ned. Den såg ut
som om den icke visste ett ord att säga
till sitt försvar.
Men om den haft ord, hvad skulle
den då ha sagt!
Kvinnan röck Pålle till sig, smutsig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
