Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Dockan. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
PER HALLSTRÖM
som han var, och kysste honom. »Herre
gud», skrek hon, »Herre gud!»
Och nu skulle äfven en vuxen
ingenting falskt funnit i hennes stämma.
Plötsligheten i mötet med denna
välkända leksak, som hon väl trott hade
följt gossen åt ned i djupet, själfva det
barnsligt omedelbara i fantastiken hade
öfverrumplat henne. Där dockliket låg
så öfvergifvet, kunde det icke annat än
bringa för hennes ögon bilden af ett
annat litet lik, dess nöd var en annans
nöd. Dess själ, ty äfven för henne fick
den nu själ, en annan liten själ,
förtvifladt ensam och tryckt af tomhet och
mörker också den.
Hon kramade alltihop i famn och
jämrade öfver det och sig själf, och
kanske förstod hon i det ögonblicket mer
än förut under hela sitt lif.
»Herre gud, så fuktig och kall! Hans
lilla Pålle! Hur har den kommit hit?»
Det sista var till mig. Det hade
svårt att forma sig till begripliga ljud,
och svårt var det också för mig att
ge svar.
Dockans trista utseende och öde —
något annat förstod jag icke — och den
vuxnas rörelse skakade mig djupt. En-
dast tanken på, att hon kunde tro mig
vara tjuf, tvang mig att tala.
»Han gräfde ned den. Han ville
det själf. Han sade, att ingen brydde
sig om Pålle.»
Det skulle han icke ha sagt nu, om han
sett. Hon satt alldeles hvit och ömsom
kramade och ömsom såg på dockan, som
om den varit oändligt dyrbar. Dess stela
min, eljes så sympatisk, blef inför dessa
känsloyttringar hemsk och stötande. Så
står det i alla fall för mig nu, när jag
ser scenen. Den får ironi och grymhet.
Då såg jag icke längre på, ty jag
hade brådt att komma i väg. Men
kvinnan gick hem långt efteråt med sitt
under kappan, tätt intill bröstet.
Jag vet icke hur länge hon med sin
natur höll fast vid detta, och om den
dockan kanske ännu i dag ligger i en
låda och bär minnet af ett barn genom
åren. Troligen icke. Men då, i den
stunden, hade den lilla drunknade en varm
plats för sitt minne, och hans skatt var
i mycket godt förvar. Den hade visat
sig betyda mycket mer för den som
fann den, än någon af oss kunde ana,
när han på lek gjorde sitt tunga offer
till minnet och eftervärlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
