Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 7 bilder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAHEL VARNHAGEN 453
förhäfvelse — städse medveten om hvad
hon gäller som människa.
»Ni har en gång sagt» — skrifver
hon till Gentz — »och jag erkänner
sanningen däraf, att min stil ofta
liknar friska, doftande smultron med ännu
vidhängande sandiga rötter. leke desto
mindre anser jag mig för en af
Tysklands främsta kritiker! Är detta fåfänga,
så skyr jag icke att visa den, men på
sin höjd kan det ju vara en villfarelse,
och såsom sådan låter det sig bestridas
— — — Ni tycks emellertid alis icke
ha någon föreställning om allt hvad jag
under mitt långa lif hunnit läsa! Om än
utan studieplan, så dock med mera och
isynnerhet med ett helt annorlunda
beskaffadt hufvud, än ni kanske någonsin
trott mig vara i besittning af»–––-—
En annan gång försäkrar hon skämtande,
att hon med sin stora beläsenhet väl kan
säga sig ha »genomgått universitetet».
Kant och Fichte icke mindre än
Shakespeare och Goethe tyckas ha gått henne
i blodet. Det finns intet på litteraturens
område som undgår hennes
uppmärksamhet. De mest filosofiska verk samt
skönlitterära alster läsas af henne med
samma grundlighet och eftertanke, som
de nyaste tidskrifterna. Hegel väcker
hennes intresse och beundran i samma
grad som Cervantes, Victor Hugo och
Börne. Och hennes bref äro bräddfulla
af hennes originella, ofta skarpt
kryddade, kritiska omdömen om böcker,
skriftställare, skön konst eller de olika
konsternas utöfvare.
Det var Varnhagens förtjänst att
några af de mest betydande bland dessa
tankar i olika ämnen, trots hennes egna
betänkligheter, befordrades tilltrycket i
form af aforismer.
Hon skickar dem till vännen Gentz
med följande ord:
»På dessa blad återfinnes endast
en ringa del af allt hvad jag lidit och
tänkt under mina många och långa
lefnadsår. För mig äro dessa tankar
som essencer, destillerade till största
delen ur lefnadssmärta, och äfven för
en som icke känt mig kunna de vara
intressanta, om han nämligen blifvit
begåfvad med högre förstånd. Ni kan icke
läsa dem utan intresse, det gör jag själf!
De äro som inre bilder af mig själf och
utgöra tillsammans en helhetsbild. Utan
alla anspråk framsprungna ur djupet af
mitt hjärta under stilla tankestunder, äro
de förvisso tankeväckande ...»
Tillkomna som de äro »utan tanke på att
någonsin få skåda annat dagsljus än det,
hvari de nedskrefvos», framstå de dock,
som hon annorstädes säger, såsom
»pärlor, framsköljda under loppet af ett halft
århundrade ur en stormigt upprörd
människosjäl» . . . såsom »behållningen af en
stum, mångårig smärta, af ensamhetens
tårar, lidanden, tankar eller fröjder». —
Med alla som lefva intensivt delar
hon ångesten för total förintelse på
jorden, och därför gläder det henne, att
med dessa sentenser och brefutdrag
»likväl något synbart, verkligt bestående,
någonting som kunnat duga att
meddela åt andra utom mitt personliga »jag
framgått ur så långa, tidsrika upplefvelser.»
Att hon med sin utomordentliga
begåfning, sin lifliga uppfattning och sin rika
känsla dock aldrig varit i stånd att på
något enda område frambringa något af
bestående värde hör till en af
oförklar-ligheterna i hennes väsen. Och att denna
hennes begränsning varit ännu ett kval
till de många, som klagade på djupet
af hennes »mångsträngade själ», röjer
sig oupphörligt i de molltoner, som ljuda
genom hennes bref.
— »Ännu aldrig har det förströdda
ödet affordrat mig hvad jag kunnat
duga till» — —
— »Jag har alldeles drunknat i ett
stort haf af idel Tropfen des Missling-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
