Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 7 bilder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAHEL VARNHAGEN 455
denna art af död är skrämmande för
henne, så bäres hon däremot af sin
starka odödlighetstro städse uppe öfver
hvarje fruktan för den lekamliga döden.
»— Om vi skulle tala om det
vissaste, underbaraste, mörkaste af allt, om
döden», skrifver hon, själf åldrig, till en
åldrande vän, »är den då så mycket
underligare än lifvet själft? Detta lif med
dess många andliga luckor — detta
sönderslitna brottstycke, vid hvars slutpunkt
döden dock till sist alltid står? — Den
som hjälpte mig genom det mörka
modersskötet, hjälper mig ock genom den
mörka jorden! Jag vill lefva, alltså måste
jag ock lefva.» —
»Och när detta lifvet en gång brister
— hvad sedan?» framkastar hon en
annan gång. Svaret blir ett jublande: »Ny
ungdom. Under. För visso!»
Gång på gång hade Rahel vid olika
badorter förgäfves sökt bot eller
åtminstone lindring för sin bräckliga hälsa. År
för år blefvo sjukdomsanfallen allt
våldsammare, så att hon redan ofta känt sig
som »tuggad i dödens käftar». Hon blef
härunder alltmera förtrolig med
dödstanken. Men hon hade, som hon
uttryckte sig, »likt en fågel Fenix» stått
upp till nytt lif från så många hopplösa
sjukläger, att hennes död efter några
veckors sjukdom dock träffade hennes
tröstlösa omgifning som ett åskslag.
Anade hon månne själf den gryende
vårmorgon, då hon, efter en natt af
nästan outhärdliga plågor, klagade öfver
att känna »liksom ett moln i hufvudet»,
hvad detta hade att betyda? Det var
döden som drog förlåten för det som
hon kallat »lifvets evigt stora under»,
för att bakom denna leda henne in i
det allra heligaste, dit hennes tanke så
ofta vallfärdat och där den alltid anat
»det allra härligaste».
»Och resten är tystnad!» Hur ofta har
icke detta citat, fullt af smärta,
und-sluppit den åldrande, känsliga Rahel, då
rundt hon sett vänner och fränder skördas
omkring sig. Näppeligen kan det dock
tillämpas på ett lif sådant som hennes.
Bortryckt, när stunden kom, »af den
stora obekanta vinden», har hon icke,
som hon så mycket fruktade, gått
spårlöst genom tiden. Ännu dyker hennes
namn då och då upp i litterära kretsar,
om det än icke längre lefver någon som,
likt Heine, vid blotta klangen däraf blir
— »glad, upprymd, nästan leende till
mods» — eller som med honom
nämner henne »den själfullaste kvinnan i
universum». Och ännu är Rahel
Varn-hagen en bekantskap väl vard att göra.
Ty hennes lefvande personlighet talar
allt framgent i ett manande språk till
alla dem, som i likhet med henne
»endast fått lifvet sig anvisadt», om
storheten i uppgiften att vara människa.
Källor : Rahel, ein Buch des Andenkens fur ihre Freunde. — Briefwechsel zwischen Varnhagen und
Rahel. — Briefwechsel zwischen Rahel und D. Veit. — Heber Rahels Religiosität. Von einem ihrer älteren
Freunde. — Assing, L: Aus Rahels Flerzensleben. — Varnhagen von Ense, K. A: Galerie von
Bild-nissen aus Rahels Umgang und Briefwechsel. — Varnhagen von Ense, K. A.: Denkwiirdigkeiten und
vermischte Schriften. — Hillebrand, K.: La société de Berlin de 1789 a 1815. — Berdrow, O.: Rahel
Varnhagen. Ein Lebens- und Zeitbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>