Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Boströms religionsfilosofi. Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
ALLEN VANNÉRUS
Att den är något mera än ett sådant i
mänsklighetens lif immanent
evolutionsfaktum är däremot till ytterlighet
problematiskt. Skulle så vara, att religionen
dessutom är ett reellt uttryck för ett
människornas förhållande till en objektiv gudomlig
verklighetsordning, kan i hvarje fall denna
relation icke göras till föremål för en
särskild vetenskap, emedan intet specifikt
vetande är möjligt om nämnda förutsatta
gudomliga ordning.
Nu är religionsvetenskapen en likaså
omfattande som innehållsrik och invecklad
disciplin. Den är vetenskapen om religionen
öfverhufvud; den senare betraktas där alltså
ur alla de synpunkter, som * öfverhufvud
äro vetenskapligt berättigade. Det kan ju
icke nekas, att inom dess sfär äfven s. k.
religionsfilosofi förekommer. Men det är
skillnad mellan religionsfilosofi och
religionsfilosofi. Den, som faller inom
religionsvetenskapens ram och äfven kan anses
omfatta religionshistoriens filosofi, har
till uppgift att på grundvalen af det
speciella religionsvetenskapliga vetandet
utreda och fastställa de historiskt och faktiskt
gifna religionernas ’väsen’. Hvarje empirisk
disciplin måste i själfva verket med en art
spontan följdriktighet leda till och mynna ut
i en dylik relativt abstrakt och generell
syntes. Just för denna del brukar ofta
ordet filosofi användas, t. ex. språkfilosofi
(och religionsfilosofi), ehuru denna ’filosofi’
visserligen icke är den egentliga, som
bildar ett vetenskapssystem för sig.
Men äfven detta senare rymmer
religionsfilosofi. Hvad har man då att förstå
härmed, begreppet fattadt i modern
bemärkelse? Enligt min åsikt dels
kunskapsteoretisk, dels värdeteoretisk religionsfilosofi.
Det förhåller sig nämligen så, att man inom
filosofin till sist icke kan undgå att
upptaga problemet om de religiösa
föreställningarnas sanning eller objektivitet till
utredning. Men alla dylika kritiska
objek-tivitetspröfningar äro specifikt filosofiska
undersökningar. Vidare är att märka, att
själfva det religiösa lifvet representerar
en specifik form af andligt värde. Men
alla de mänskliga lifsvärdena äro föremål
för en filosofisk specialvetenskap, nämligen
den filosofiska värdeläran, hvilken just är
samtliga de mänskliga lifsvärdenas filosofi.
För denna disciplin är det i grunden
likgiltigt, huruvida de religiösa föreställningarna
äro objektivt sanna eller icke. De äro i
hvarje fall ’sanna’ i den bemärkelsen, att
de och det religiösa lif, för hvilket de äro
exponenter, utgöra andliga realiteter, som
sagdt, värderealiteter. Skulle, för det tredje,
så vara, att de dessutom äga objektiv
san-ningsçiltighet, så är detta ett högviktigt
förhållande, som naturligtvis både den
kunskapsteoretiska och värdeteoretiska
religionsläran måste taga hänsyn till. I så fall får
religionsfilosofin en motsvarande tredje
huf-vudafdelning. Denna blir
religionsmetafysik.
Just en sådan är det som Boströms
religionsfilosofi gör anspråk på att vara. Det
andra ofvan framhållna — som är icke
mindre viktigt — ligger nedom dess horisont.
Den svenske Plato anser sig i själfva
verket i egenskap af religionsmetafysiker hafva
ganska god reda på huru det förhåller sig
med ett och annat där uppe i den
förutsatta gudomliga lifssfären, och särskildt
känner han människornas både oändliga
och ändliga ’ställning’ i densamma. Också
är han ’esoteriker’, under det att det
’exoteriska’ representeras af den kyrkliga
teologin (s. 75). Öfverhufvud låter sig den
religion han förkunnar karaktäriseras såsom
aristokratisk, under det de ofilosofiska
religiösa uppfattningssätten äro för ’vulgus’
(s. 16). Boström torde hafva gillat
Schopenhauers sätt att uttrycka sig; den sedvanliga
religionen — ’die Landesreligion’ — är
enligt honom ’die Metaphysik des Volkes’.
(Schopenhauers skrifter saknades icke i
Boströms bibliotek.)
Härmed är en annan viktig punkt i
hans religionsfilosofi berörd, nämligen
dennas förhållande till hvad han kallar den
positiva teologin, med hvilken han i dessa
inledningsföreläsningar, som antydt, inlåter
sig i en fullständig kalabalik. Jag vet ej rätt,
om man skall betrakta hela denna fäktning
som ett bevis på mod eller — naivitet;
rättast kanske är att påstå att den vittnar
om bägge delarna. Ett faktum är, att
Boström dag efter dag i september månad
anno 1862 stod och sönderhögg de
teologiska dogmerna, såsom det tyckes fullkomligt
oberörd af att det äfven fanns en teologisk
fakultet vid Uppsala universitet — då
besatt med följande professorsteologor: C. A.
Cornelius, A. E. Knös, A. F. Beckman,
C. A. Torén och C. A. Hultkrantz — för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
