- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextonde årgången. 1907 /
459

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Boströms religionsfilosofi. Af Allen Vannérus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOSTRÖMS RELIGIONSFILOSOFI 459

att icke tala om själfve ärkebiskopen och
prokansleren Henrik Reuterdahl.

Jag skall uppräkna äfven något annat,
nämligen de dogmer Boström upplöser —
dock för att på sätt och vis, om ock i
annan form, ’uppbevara’ dem — likväl ej
alla — i sin egen filosofiska teologi (s. 79).
De äro: skapelsedogmen, antagandet att
människan ursprungligen varit fullkomlig
men genom ett syndafall förlorat denna
karaktär, underverksläran, profeterandet,
inspirationen och bibelns tillkomst genom
en sådan, läran om den kristna religionens
artskildhet från öfriga religioner,
treenigheten, Kristi specifika gudom,
försoningsdogmen (’Kristi satisfactio vicaria’), ordet
och sakramenten samt helvetesläran. I
sanning en lång rad. Frågan är, om den
måste ökas med ännu ett stort nummer:
— Boströms egen metafysik.*

På dennas sanning trodde Boström själf
med klippfast öfvertygelse, en omständighet
som lämnar förklaringsgrunden till den
orädd-het, med hvilken han gick till rätta med
de teologiska dogmerna. Det förhållande
mellan teologi och filosofi, som han gjorde
gällande, var för öfrigt det som på den
tiden i regeln förfäktades af de spekulativa
filosoferna. Man ansåg, att teologin och
filosofin i grunden ägde samma objekt,
nämligen den absoluta verkligheten, hvilken
betraktades som en det högsta förnuftets
realitet. Men teologien var den formelt lägre
vetenskapen. Den tillhörde den inadekvata
föreställningens plan, under det filosofin
rörde sig inom begreppets och den adekvata
tankens region. Det var alltså ungefär
denomvändamedeltidsståndpunkten. Då gick
det, som bekant, stundom så långt, att filosofin
förklarades vara ’teologins tjänstepiga’. Nu
däremot fick teologin subordinera; den
betraktades som ett slags för-vetenskaplig
uppfattning och utläggning af den rena
sanningen, med hvilken filosofin ansågs sitta
inne. Denna syn på förhållandet dem emellan
var ock Hegels, just hans, för hvilken
Boström, i förbigående sagdt, icke hyste någon
beundran och ännu mindre för ’hegeliasterna’.

* Beträffande helvetesläran blef denna, som
bekant, föremål för en särskild kritik af Boström i
den lilla skriften Anmärkningar om helvetesläran,
våra theologer och prester allvarligen att förehålla.
(1864.) Då brast emellertid det teologiska
tålamodet. Den första kontrastöten gafs af ofvannämnde
prof. Beckman.

Men skillnaden mellan dessa båda
stortänkares religionsfilosofier är dock
djupgående. Den absoluta verkligheten är
enligt Hegel icke ett öfver all förändring
höjdt väsenssystem — såsom Boström
ansåg — utan en förnuftets
utvecklingsprocess. I hans filosofi äro i enlighet härmed
förhållandena liksom bragta i flytning. Det
är afgjort mera af heraklitism i denna
storslagna världsåsikt, under det den boströmska
snarare erinrar om eleatismen. Också
kunde Hegel försöka sig med en
dialektisk-historisk framställning af de olika
religionsformerna samt en spekulativ tydning af de
teologiska hufvuddogmerna.* Att betrakta
religionen i allmänhet och kristendomen i
synnerhet som rätt och slätt historiska
manifestationer af den andliga utvecklingen torde
icke hafva legat för Boström, hvilken var
så genomträngd af sin egen evighetsfilosofi,
att han måste se allt i dess ljus. Därför
framstod ock för honom religionen som en
direkt instrålning i människovärlden från
det öfver utvecklingen höjda absoluta
förnuftets sfär.

I våra dagar håller åsikten att religionen
är en specialform af mänsklighetens
andliga kultur på att komma till fullständigt
genombrott. Fattar man saken så, måste
ock det ofvan antydda sambandet mellan
teologi och filosofi sprängas. Den förra
blir nu speciell religionsvetenskap,
nämligen en mer eller mindre utprägladt
kyrklig dogmatik om en motsvarande
specialreligion, t. ex. kristendomen eller
muham-medanismen. Filosofin däremot torde aldrig
vidare våga uppträda som utredare af några
religiösa dogmer. Häraf följer dock icke
att den måste sakna all positiv betydelse
för religionen.

Särskildt kunde en metafysik sådan som
Boströms erhålla en icke ringa religiös
betydelse, i synnerhet om den finge en
inspirerad och genialisk återuppväckare. ’Ett
admirabelt ungt philosophiskt snille’ kallade
Boström i samma bref, som förut citerats,
Pontus Vikner. Något af ett sådant och
en sådan är tydligen hvad
boströmianis-men nu behöfver. Då kunde den bli en
religionsfilosofisk aktualitet af första
ordningen. Detta är för öfrigt i samklang med

* Se härom Kuno Fischers öfversinliga, lika
innehållsrika som eleganta framställning i hans
Geschichte der neiiern Philosophie, Bd 8: Th. 2
(1901), s. 948 ff.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:49:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1907/0499.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free