Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett samtal med konung Karl XIV Johan. Ur Malla Montgomerys anteckningar. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
UR MALLA MONTGOMERYS ANTECKNINGAR
i det samma såg ut som om en stjärna
därifrån sänkt sig ned öfver dem. Malla
såg allt detta från sina rum vid torget,
där många vänner voro samlade.
Senare gick hon ut omkring för att se
vidare. På Vaxala stora vida slätter
voro kungens och prinsens namn
tecknade med brinnande tjärtunnor, som
från Slottsbacken gjorde god effekt.
Staden vimlade af människor; det var
ett samfälldt lif af glädje.
Landshöfdingen gaf bal å Gillets lokal.
Den i çj:de var ett allmänt gille.
Folksången, som först sjöngs, stämde Mallas
sinne till entusiasm — det blef en
oförgätlig stund. Hemkommen kl. 12 på
natten, satte hon sig genast att skrifva
hvad som här följer:*
Den 19 oktober 1819.
Jag skulle vilja bevara i orubbadt
minne de ord, som jag hört uttalas af
min konungs mun, af denne
Bernadotte, som på afstånd fängslat mitt
intresse genom sin tapperhet och sitt
ridderliga ädelmod och som, sedan han blifvit
mitt fäderneslands stod, ingifvit mig så
mycken tacksamhet. Medan jag ännu
tycker mig höra hans manliga och mjuka
röst, vill jag hopsamla hvad han
värdigats säga mig; jag vill a papperet
fasthålla ordens flyktiga klang, då jag ej
kan bevara dem som guldkorn ; jag vill
försäkra mig mot olyckan att förlora en
smula däraf genom att draga fördel at
det friska och djupa minne, som ännu
besjälar mig. Men jag kan ej
beledsaga mina ord med uttrycket i detta
anlete, lika mycket prägladt af kraft
och energi som af en djup sensibilitet;
jag kan ej låta höra dessa skiftningar i
* Härifrån är dagboken affattad på franska.
Ehuru det är intressant att läsa Karl Johans
yttranden på det språk han själf använde, ha
vi dock af principiella skäl föredragit att
meddela utdraget i dess helhet i öfversättning.
rösten, som förläna ett så medryckande
behag åt allt hvad han säger.
På Gillets allmänna bal började
man med att sjunga folksången vid
konungens och prinsens ankomst. Detta
gaf mig en smärtsam påminnelse om
den första gången jag hörde denna
melodi och dessa ord, då sjungna till en
furste, som i alla afseenden var Karl
Johan så underlägsen, och dock föreföllo
de äfven då att vara framsprungna ur
en sann hängifvenhet och entusiasm —
och fyra år senare blef denne konung
afsatt.
Då dansen begynt, kom Atterbom
för att prata med mig; prinsen närmade
sig äfven och talade om värmen på
balen, om musiken och, hvad som gjorde
mig mest glädje, om att han fann
Uppsala »rätt trefligt» och alis ej trodde att
han skulle få tråkigt där. Han
lämnade mig snart, och några ögonblick
därefter steg kungen ut ur gröna
salongen, häjdade sig vid dörren, nära
intill hvilken jag satt, och började också
med att tala om värmen o. d.
Konungen: Det tycks mig som om
här vore mera folk än i går, och att
här äro många damer, som jag då ej såg.
Jag: Ja? Ers Majestät, i går hade
landshöfdingen utfärdat inbjudningar till
balen, i dag är det en assemblée, dit
hela världen skockar sig för att få
lyckan att se Eder,
Charlotte Wrangel kom för att tala
med sin mor, och konungen, som fann
nöje i att betrakta henne, sade till mig:
Jag tycker mycket om fröken Wrangel,
hon ser bra ut, hennes hy är bländande
hvit, och hon för sig vackert och
anspråkslöst.
Jag: Hur lycklig är jag ej att höra
Ers Majestät berömma min niéce.
Konungen: Det är något så
okonstladt och oskuldsfullt i hennes hållning,
och hon dansar utmärkt väl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
