Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett samtal med konung Karl XIV Johan. Ur Malla Montgomerys anteckningar. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT SAMTAL MED KONUNG KARL XIV JOHAN 487
viljan i ens afsikter, men man blir i alla
händelser så hindrad af omständigheterna,
så medryckt af oväntade tilldragelser.
— Hvad kan man förlita sig på i denna
världen!
Jag: På erkänslan!
Konungen: Men vi se ju så många
exempel på obeständigheten i de
mänskliga förhållandena — allt förgår, allt
förändras. Man finner sig vara chef för
en nation vid en femtio års ålder —
ännu en fem, sex år af styrka och energi
och sedan — en långsam, svag och
bräcklig ålderdom ! Kanske för svag att
ens känna skröpligheten!
Jag: Men ett, folks välsignelser . . .
Konungen: Ack, min fru — allt
kan förändra sig. Ha vi ej sett det
mest slående bevis därpå i våra dagar
— denne underbare man, seklets store
man, ty det är hvad han har varit,
seklets store man. Han hade allt: snille,
talang, krigarära, makt, ett hufvud lika
briljant då det gällde militära som
juridiska spörjsmål; härskare öfver en nation
på tio miljoner människor, ägare till
miljarder — han har fallit — och han
ägde allt!
Jag (afbrytande): Förlåt mig, Ers
Majestät! Han hade ingen verklig godhet.
Konungen: Ni har rätt, det var
detta som fattades honom. Emellertid
visade han ofta godhet, men det var en
beräknande godhet, som ej kom från
hjärtat och ej alis gick till hjärtat.
Jag: Sålunda kunde han ej blifva
älskad.
Konungen: Nej, men han hade i
alla fall en förmåga att tjusa. Jag
älskade honom ej ; men jag nalkades
honom aldrig eller lämnade honom utan
en obeskritbar känsla. Har ni läst de
Prat? Kommer ni ihåg, hvad han säger
om Napoleon i sitt arbete öfver den
spanska revolutionen?
Jag: Ja, Ers Majestät.
Konungen: Nåväl! Det är just hvad
jag menar. Han var medryckande, han
förstod att kufva. Han kände sina medel,
han använde dem genialiskt — och
likväl är han störtad!
Jag: Förvisso är detta en stor lärdom,
som himlen velat gifva jorden; man ser
Guds finger däri.
Konungen (lifligt): Just så, just så!
Det är Guds finger. Det är Gud som
har straffat honom, det är ej människorna
som öfvervunno honom, ty han
öfverträffade oss alla; men Gud har straffat
honom, emedan han räknade på sig själf
och förde allt tillbaka till sig själf.
Jag: Han var väl den största egoist.
Konungen: Ni har rätt! Det var
en egoist af första rang. Emellertid
skall han lefva i framtiden, eftervärlden
skall bedöma honom bättre än vi.
Jag: Han såg aldrig på medlen, då
det gällde att nå sitt mål.
Konungen: Och ända, om detta mål
varit mänsklighetens bästa!
Olyckligtvis måste man från denna höjd ibland
ej allt för noga granska medlen, som
leda till ett för det allmänna bästa
välgörande ändamål, men det var till sig själf,
alltid till sig själf som han hänförde
allting! Och likväl — man blir lätt yr
i hufvudet, då man stiger så högt!
Jag: Jag hyste fordom en stor
entusiasm för Napoleon.
Konungen: Och hvem måste ej göra
det! Generalen Bonaparte var
sannerligen en människa med förmåga att
inspirera till hänförelse. Och hade han
stannat vid första konsulatet, om han
än på ett våldsamt sätt störtat
konstitutionen, så skulle man ej haft rätt att
anklaga honom; men se’n han låtit
utropa sig till kejsare, förlorade han i
hederligt folks ögon och — han tappade
själf hufvudet — Ack, min fru! Jag
försäkrar er, då man dricker ur maktens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
