Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sagan om mannen som flydde för månen. Af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAGAN OM MANNEN SOM FLYDDE FÖR MÅNEN 491
Men inom sin ring af tio björnar och
vargar suckade den ensamme och tänkte:
»Hvarför blef jag inte kvar i de
mörka skogarne, hvarför kan jag inte gå
dit igen?»
Och smalare och hårdare blef om
dagen hans aflånga ögonstrimma och
vidare och mer brusande af det röda
vattnet med hvitgrönt skum blef den om
nätterna. Och djuren omkring honom
blefvo allt oroligare och lyfte allt oftare
sina hufvuden från de ludna tassarne för
att se på honom i stället för att sofva.
Så hände också en dag, att den
kvinnan, som han älskat, och hennes man
kommo som de andra till den hemvändes
dorr för att se om det var sant det
underliga, som man berättade om honom.
Och då hon så såg honom sitta där bland
alla de vilda djuren, så vacker och så
ensam, så olik det öfriga folket, -greps
hennes hjärta af medlidande, och för
första gången bland människor såg en
kvinna, att hon handlat orätt, och då
måste hon ju stiga inom djurkretsen och
taga den rätta mannens hand. Ondt och
godt hade kommit in i hennes vilja, och
med det godas åstundan räckte hon sina
läppars röda granat mot mannen, och
denne glömde allt, tills han träffad af den
andre mannens arm föll död till jorden
och det röda vattnet vällde långsamt
fram ur hans ögon och förrann på marken.
Blod, blodl
Det röda vattnet nådde vargarne, och
de slickade på det och började tjuta, och
det nådde björnarne, och de slickade på
det och kastade sig öfver vargarne, som
börj at sönderslita den döde och kvinnan
som nyss stod i deras midt. Fåglarne
flögo skriande mot alla kanter af världen
att förkunna den fasa som skett, och
älgarne sänkte skrämda sina hornskoflar
och satte iväg inåt skogarne, så att
ung-tallarne böjde sig vid farten som då
vårstormen störtar fram.
Döda, döda, fly, fly!
Och för att fly störtade mannen, som
slagit sin broder ut ur hans boning utan
tanke på den kvinna, för hvilkens skull
han dödat en like. Och tjutande och
vrålande rusade vilddjuren efter för att
hämnande slita honom i stycken. Dock,
innan de hunno honom, hade han nått
den sista flyende älgens manke, och
piskad, vansinnig af skräck klängde han
sig upp på dennes rygg, och buren i
hvinande galopp undkom han så sina
förföljare.
Och det blef kväll, och ännu sprang
älgen öfver stock och sten, genom snår,
som hväsande sleto hans länder blodiga,
utför klippor och stup så att hans
klöf-var sargades, sprang, sprang, ända tills
han kom till den andra ändan af världen,
där han ändtligen vågade stanna.
Dit hade ännu inte budet nått, om
hvad som hade skett, utan där var fred
och stilla, och tyst var natten med
mörka skogars källor, och stjärnorna
brunno hvita och klara, ensamhetens hvita
stjärnor på mörkblå grund. Därför tänkte
flyktingen, att här kunde han få stanna
och hvila sitt hjärta och sina tyngda
och smärtande lemmar, och därför gjorde
han sig beredd att nedstiga från den
flämtande och skälfvande älgens rygg för att
söka sig ett nattläger.
Men i detsamma fick han syn på
månen, som långsamt höjde sig upp ur
hafvet på denna ända af världen, och
sådan hade han aldrig sett månan förr.
Den var ofantlig och röd och den färgade
hafvet, och han tyckte, att det kom
vältande in emot honom med kammar af
gnistrande, hvitgrönt skum, och det kom
ur den dödes ögon och hans hustrus
hjärta och vilddjurens stinkande käftar
för att förgöra honom. Och månen,
den oerhörda, röda månen, tyckte han
blef allt större och större, och den kom
för att krossa honom, för att spilla det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
