Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sagan om mannen som flydde för månen. Af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492 WALTER HULPHERS
flämtande röda vatten, som han kände
inom sig själf. Och skräcken kom öfver
honom, fly, fly! Och sen glömde han
med ens rofdjuren, undan hvilkas tänder
och blödande gap han nyss flytt, för
denna ohyggliga blodmåne, som kom
störtande emot honom för att krossa
honom.
Och stjärnorna krympte samman för
att forma hvassa uddar, och stormen
började vråla borta i ett fjäll. Och
jagad af fasans hundar stötte han sina
tänder i älgens halsrygg och jagade
honom tillbaka mot världen och de tjutande
rofdjuren, som väntade honom där borta.
Skräcken grep älgen, och älgen i
väg! Ungskogen pep och jämrade där
den rusade förbi, böjde sig som säf för
storm, fortare och fortare gick det, inte
ens stormmolnen på sina ohyggliga
läderlappsvingar kunde följa dem på denna
hvinande flykt. Det var bära en som
tycktes färdas fortare, blodmånen, som
ilade efter dem genom rymderna.
Fortare, fortare!
Skogen lade sig som ax för
hagelstorm, men allt närmare kom månen,
allt högre upp på himmelen, hur fort
älgen än sprang, hur blind och döf för
allt annat ryttaren än jagade fram öfver
världen.
Och ju högre månen kom, ju
hvitare och kallare och obarmhärtigare
blänkte den. Skogen och marken gingo
vågor, hvars kammar ofta sköljde ända
upp till månen, men aldrig förmådde de
gripa honom helt och skölja honom med
sig och dränka honom och släcka
honom med sitt mörker. Utan hvar gång
de sköljt öfver hans yta, föllo de åter
maktlösa tillbaka, och allt hvitare och
ondare syntes den — fly, fly! — men allt
högre och högre steg månen på
himmelen. När den hunnit upp dem och var
rätt öfver, då skulle den dödande stenen,
som ingen kunde undfly, falla. Fly, fly !
Men hur kan en man fly att hinna
gömma sig undan en stigande måne!
Hvad lönade det att han gång på gång
stötte sina tänder i den vildt rasande,
framstormande älgens rygg, tills hans
egen mun fylldes af det röda, sträfva
vattnet, som bröt fram därur vid hvarje
bett, hvad lönade det att älgen tog
satser öfver breda floder och skyhöga fjäll,
allt högre på himmelen steg ända månen
att hämnas den förste mannens mord med
blänkande spjutuddar och röda
slung-stenar.
Men . . . Och så slutar min saga,
om någon vill tro henne?
Aldrig hinner månen helt mannen
som flyr, men aldrig heller upphör
mannen att söka undfly honom. En natt,
då stormen går genom skogen, kan du
se hans kappa fladdra under fullmånen.
Den är svart som sot och kantad med
en silfverstrimma. Det är som om han
rusade fram genom luften, men det är
endast emedan skräcken jagar ryttare och
djur, så att älgen tar språng öfver haf
och skyhöga fjäll. Och så skola de fly,
så länge ondskan finnes i världen och
månen skiner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
