Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ungsvensk lyrik. Af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
TORSTEN FOGELQVIST
Österlings ofta något öfversvinnliga poesi.
I dialogen, så genomskinligt spröd och fin
den än kan vara, har ställvis mängt sig
in en nästan Shakespearesk bredd och
must, hvarom citaten nogsamt vittna. Det
bådar godt för framtiden. Det gör, att vi
ännu ha mycket att hoppas af dessa unga
händer, knutna till bön inför konstens
helighet. — — — — — — — — —
Anders Österlings förkunnelse af
konsten som affektrenande kraft, genom hvilken
individen blir kvitt känslan af lifvets
brutalitet och omening, är icke ensamstående
inom vår ungsvenska lyrik. Den löper,
fast på olika sätt, som hufvudränning
genom Sigurd Agrells sonetter. Man
märker det redan af invokationen:
O, hulda moder, dunkla Romantik,
hölj mig i sorgens mörka mantelflik:
med sångens helga gåfva hos mig blif,
håll smärtan kvar och lustens makt fördrif!
Och säg till dagen: denne yngling gif
en hopplös längtan och ett fattigt lif,
men gör ett stilla ögonblick mig rik
på klarren färg och silfverne musik!
Här är det visserligen blott fråga om det
»glansbedårade» ögonblick, då man står
under sångens välde. Här är det ej heller
meningen att hålla smärtan borta. Ty
för Agrell är smärtan, hvad elden är för
salamandern, det rätta elementet, den
skönhetsälskande kraften i tillvaron. Men
poesiens uppgift är dock i hufvudsak
densamma. För öfrigt är det lika långt
mellan Österling och Agrell som mellan
solhymn och skymningsvisa. Den
lifsåskådning, som bildar bakgrund åt Agrells lyrik,
kan lämpligen betecknas som romantisk
pessimism. I sin panteistiska åtrå efter att
uppgå som doft och ton och droppe i
världsalltet erinrar den om buddhistisk
lifs-visdom.
Linnéa! — Säg, hvad lifvet innerst menar,
finns svar för den, som sökt, men funnit inga?
Än är det storm och sorg. Än sällt och stilla. —
»Blott den, som sig med Alltet fromt förenar
i tacksam oskuld hör dess hjärta klinga.
Lyss, drömmens son! —■ Så skingras blott din
villa.»
Grundstämningen i dessa rader
påminner till arten osökt om slutstroferna i den
stora buddhistiska dikten The Light of
Asta af Edvin Arnold:
And lift my leaf and mix me with the wave.
Om mani Padme hum, the sunrise comes!
The Dewdrop slips into the shining Sea.
I sin betoning af den personliga
sär-viljan, de minutligt frambrusande drifterna,
den individuellt afsöndrade lustkänslan som
det onda i tillvaron och den viljenegerade
universella medkänslan, det sorgset klara,
från affekter fria skådandet som vishetens
ändpunkt närmar sig Agrell också till
Schopenhauers filosofi med dess sublima
»Willensverneinung». Agrells dikt är som
stämning betraktad fången i den
smärtbundna svalka, som fyller sinnet, sedan
njutningen förintats, illusionerna blifvit
upplösta och man med stoikerns lugn kan se
tillbaka på hvarje brottstycke af sitt lif
som på någonting af både fatum och
bagatell i det stora helas slummertyngda
drömlif. Men denna pessimism har intet
med gråtmildhet att skaffa. Den har
tillräckligt fast intellektuell bakgrund för
att inte bli rof för första öfverrumplande
stämning. Och det är långt från Sigurd
Agrells på en gång fromma och manliga
resignation och till lyckolärans feminina
känslopjunk, lika långt som från hans
enkla, genomskinligt slipade tankedikt och
till den dionysiska lösmyntheten hos åtskilliga
andra moderna poeter. Kanske är det
därför som hans dikt vid första
bekantskapen förefaller njugg, för mycket snidad och
reserverad, alltför litet fylld af
omedelbarhet och brinnande inspiration, talande med
låga och stillsamma tonfall, där andra stå
med öfverfulla bröst. Kanske är det också
därför han fått det halft försmädliga
epitetet »lärd poet». Måhända finns det ibland
en smula fog för talet om lärdom och
bristande omedelbarhet. Inför hans metod att skapa
dikter efter vissa strängt begränsade
rubriker kan man ju känna sig något
tveksam. Denna systematiska rangering jämte
hans allt för mycket synliga vetenskapliga
bekantskap med de fjärran ting, som för
honom symbolisera känslolifvet —
stjärnorna, blommorna, ädelstenarna, språken,
gränsar ju en smula till poetisk lärdom.
Men ett är säkert — vid förnyad
bekantskap blir detta intet annat än en
intellektuell ryggrad, som saknas hos det mesta,
som skrifves af vår tids poeter, och som
poesien i längden ej kan undvara. Vi ha
fått nog af de eruptiva utbrottens och de
oändliga stämningarnas lyrik. Vi behöfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
