Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ungsvensk lyrik. Af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGSVENSK LYRIK 497
en återgång till en mera manlig
reflexionslyrik, som kan vara känslig utan att
därför vara ledlös. Det är i den reträtten
som Hundra och en sonett har sin gifna
historiska plats.
Det romantiska hos Agrell ligger icke
blott i åskådningen, utan i själfva poetiken.
Han är först och främst symbolist. Hans
själslif söker alltid uttryck i en kroppslig
sinnebild. Då han vill predika den
budd-histiskt religiösa allförsj unkenheten, väljer
han Linnéan till språkrör; i Örnens och Mars’
stjärnbilder ser han bragden och den
oförfäradt sanningssökande, stridbara tanken
förkroppsligade gentemot
kompromisstän-kande och feg hädonism. Diamanten
uppenbarar för honom »alltets sträfvan till ett
fläck-fritt sant» ; Aldebaran är smärtans och
resignationens stjärna; Svanen belyser med
moderlig mildhet hjärtats eviga hemlöshet och
grubbel, och ur jasmin och açokablomma
ångar den sinnliga stämningen. Han är
vidare exotiker. I sina föregående dikter
skapade han kring sina drömmar en indisk
ängd med gazeller, lotus och sandçlsalfvade
hinduiskor, och ännu återfinner man en
och annan reminiscens från förr, såsom i
sonetten »Fornindiskan» med sitt måleriskt
framstigande landskapstrolleri, men det
synes mig som om han kanske alltför tidigt
lämnade denna läckra och originella genre.
Nu smyckar han dem med stjärnor och
ädelstenar. Bizarra och fjärrliggande
storstadsperspektiv hålla hans öga fånget, och
i språkens babyloniska förbistring ser han
människolynnet skifta och särformas. Den
som vill ha en klar bild af Agrells poesi både
till dess teoretiska innehåll och dess
symboliskt exotiska form bör läsa hans dikt om
turkosen, en af samlingens yppersta, i
hvilken han häfdar kontemplationens apolloniska
klarhet gentemot drifternas dionysostöcken.
Som blad på blad ur nattröd vissnad ros
I sjunken hän, besegrade affekter!
Till rymdens ro i svala morgonväkter
du för vår tanke, ljusa, blå turkos.
Apollo, klarhetsgud med gyllne plekter,
vår dyrkans blif, vår stolthets och vår tros. —
i panterhudar, löf och röda dräkter
har Dionysos’ följe flytt sin kos!
Af tunga immor icke mera skymd
I djup, oändlig, klar och stilla rymd
mot öppet fjärran hän låt blicken ila! —
I templet, byggdt af ren och ljus kristall,
i hög, omätlig, väggfri pelarhall
låt Echo och Narkissos samman hvila.
Den som skrifvit dessa ädelslipade
strofer har förvisso ryckts med i
affekternas hvirfvel, har bländats af kvinnor,
stråkar och vin, men som en tillfällighet,
som i ångest blott, ty »hans druckna öga
söker än en annan», en mera svål,
illusionslös och beståndande verklighet. De
rusets upplefvelser, som tala än vildt och
stort, såsom i sonetten »Astern», än
graciöst och stilla, som i den förtjusande lilla
sonetten »Till min älskade, som liknar
en fågel», äro för skalden själf tillfälliga
och oväsentliga.
Att sinsemellan värdesätta dessa dikter
är icke lätt. De ha samma något enformiga
och monotona ljudfall, som i all sin
förnä-mitet, sonettens kräsna aristokrati, ställvis
verkar en smula tröttande, men som
allestädes uppvisar samma konstfulla
hopsvetsning af klarhet och lyrisk innerlighet.
Sigurd Agrell står fullt själfständig mot sina
förebilder. Hans tolkning af »språken»
(modersmålet har knappast kommit till sin
rätt, men däremot synes mig
samhörigheten mellan tysk kultur och tyskt språk
alldeles förträffligt karaktäriserad) är mera
lyrisk och mindre epigrammatisk än
Tegnérs; hans blomsterstämningar mera täta
och pregnanta än Atterboms något vaga
och glidande känslomålningar-, han brukar
sonettformen på annat sätt än Snoilsky,
sonettens svenske mästare. Sonetten var
för Snoilsky en kallblodig och sirad liten
stilett, med hvilken han rispade osynliga
springor i ett förbehållsamt, aldrig falt
känslolif. För Sigurd Agrell är den
rökelsefatet, på hvilket hjärtat mot bakgrund
af nattens blåa ödslighet stilla förbrinner.
Från Hundra och en sonett är steget
icke långt till Sigfrid Siwertz’ diktsamling
Den unga lönnen. Deras poesi omsluter
samma stämningstyp, och samma melodiska
vemod fyller den. Båda ha de funnit fäste
i resignationen, bådas konstnärlighet är af
kontemplativ och kvietistisk art. De
tillhöra en brådmogen generation, som redan
i vårbrytningen undanstökat illusioner och
stora ord och af lifvet blott begär den
ostörda drömmarvrån med elegiska
stjärnljus och högstämda aftonrodnaden Denna
det tjugonde seklets lyriska världsklokhet,
för hvilken Wertherfracken är både för vid
och för trång: för vid, därför att den icke
längre har något moraliskt fronden att be-
Ord och Bild, i6;e årg.
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
