Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ungsvensk lyrik. Af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
493
TORSTEN, FOGELQVIST
kläda — för trång, därför att den
ursprungligen klippts till blott åt en social
hemlöshet, men ännu intet visste om den
metafysiska hemlöshet, som är vår tid
egen, denna världsklokhet har hos Agrell
en mera genomtänkt, genomliden och stoisk
prägel, hos Siwertz däremot en mera
tillfällig och epikureisk anstrykning. Som
andlig typ har Agrell med sin öfverallt
inväfda och konsekventa lifsåskådning långt
mer att säga än Siwertz, hos hvilken
formgrace och konstnärsinstinkt är hufvudsaken,
åskådningen däremot mera en intellektuell
pose. Liksom Agrell använder Siwertz de
yttre tingen symboliskt, men sällan såsom
denne för att förkroppsliga en idé, utan för
att måla upp en psykisk stämning, ett
lynnesläge. Mot Agrells blommor svara
Siwertz’ nakna träd, mot
»astrologdrömmarna» »mångården». Men då Agrell
hufvudsakligen använder romantikens flora
och fauna, har Siwertz såsom novellist och
storstadsbarn mera bruk för den
realistiska romanens landskap. Exotiker är han
endast i sina urtidslandskap. Däremot
råkas de i den romantiska utgångspunkten.
Naturen drömmer omedvetet samma
drömmar, som hos människan redan hunnit
öfver medvetandets tröskel. Kvistverket, som
ristats naket mot höstens bleklysande
himmel, de köldblå månvidderna och flodens
gråt utmed strandens vass och pilar äro
som stämningar barn af hjärtats hemlösa
melankoli, grubblet öfver lifvets korthet
och dödens visshet. Predikarens lara om
alltings fåfänglighet skälfver som den ömma
nerven i Siwertz’ dikter; de framstå
ständigt mot samma somnambula bakgrund af
kvällsljus och afsked. Vita somnium breve!
Den unga lönnen susar icke med
någon stark personlig röst. Den har som
tankeprodukt föga att ge utöfver hvad vår
tids poeter, dessa »smärtans kavaljerer»
för att tala med Malatesta, drömma
dagligast och mest. Deras repertoar är
ruset, som gick öfver, smekningen, som
svalnade, gatornas vemod och höstens
andedräkt. Sigfrid Siwertz’ debutdikter
voro nära nog en profkarta på modern
lyrik. Här har efterbildningen dämpats
och försvunnit. Som reminiscener har jag
blott antecknat »Det står ett hus» (jämför
Heidenstam), »Som en smekning» (jämför
Fröding) samt cykeln »Mångård», som
är en sen afläggare af Levertinska stäm-
ningar. Men själfva den osynliga,
allestädes närvarande luften öfver dessa blad
har man inandats förr. Och metoden att
flytta vårt eget känslolif ut i landskapet,
att besjäla naturen med vårt eget vemod
för att finna det gensvar, som vi alla
hopplöst törsta efter, är i sin med stämningsmåleriet
besläktade, numer högst uppdrifna och
förfinade form en den senfödda lyrikens
allmänna kulturegendom. Högst i genren
står väl den flamländska konsten, framför
allt sådan den uppenbarar sig i Georges
Rodenbachs poesier. Man kan för roskull
nöja sig med att studera dennes rubriker och
jämföra dem med den hemmagjorda
ungsvenska lyriken. Om plagiat kan det ju ej
bli fråga. Atmosfären är nu en gång sådan.
Och det är ju då klart, att en poesi som
ex. Den unga lönnens skall förefalla något
blek och, som förf. själf säger, doftlös.
Men med dessa kritiska
inskränkningar måste man i allo beundra den
utsökta konstnärlighet och den
suveränt säkra slipning, som Sigfrid Siwertz,
lyckats förläna versen i sin nya bok. Det
är en lyrik utan uppslag, utan problem,
utan vilja, monoton, mjältsjuk, men med
oändligt fint sinne för veckens plastik och
skiftningarnas vattring i sin egen klädsel.
Hvad författaren icke mäktar som
särper-sonlighet, det förmår han som konstnär.
Det kräsnaste ordval i förening med den
mjukaste melodik öfverför genom
sinnesanalogiernas makt tanken från mer än en
af hans dikter till siden, ädelstenar och
skymningsmusik på en Bluthnerflygel. Bäst
lyckas han i sina stämningsminiatyrer, t. ex.
»De nakna trädens sånger», alla vackra och
väl varierade. Hans större dikter
(»Resedialogen», »Möte»), om man ens får kalla
dem så, ha mer apparat än andlig tyngd.
Sonetten »Lycka» står bräddad af samma
oskuldsfulla, intima idyll, som uppbär Per
Hallströms novell om gamle »Phocas»,
en hymn till jordens moderlighet med
gräsdoft, insektsurr och solstillhet. Vidare
fäster man sig vid en förträfflig
morgonstämning a la Corot: »Morgon andas svål».
Annars ligger elegien mest för Siwertz’
röst. Ett minnes agg och ljufhet droppar
ur den lilla visan »Sjung mig sånger».
Sjung mig sånger om de veka vårår,
då vi gingo två bland hvita slån,
sjung mig gräsens dagg och pilens tårar
i de tysta morgnars ljus vid ån!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
