Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ungsvensk lyrik. Af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500 TORSTEN FOGELQVIST
kation, synes mig lika obestridligt, som
att detta skulle kunnat sägas på ett mera
oförtäckt, rent och stilfullt sätt. Det är ju
så, att filistern och de grunda själarna
drifva ocker med klarheten och stämpla
sin egen robusta oförståelse s-om brist på
klarhet hos auktorn i fråga. Många af
våra största konstnärer ha exkommunicerats
af denna folkets röst, som med förlof
icke alltid är guds. Det är också sant,
hvad Nietzsche säger, att »man muss Chaos
in sich haben um einen funkelnden Stern
gebären zu können». Men att för den
skull rycka på axlarna åt klarheten såsom
en lägre princip, att betrakta urdunklet
själft såsom det stora, det är dock att
förblanda orsak och verkan. Och till den
förblandningen gör sig en stor del af vår
yngsta poesi skyldig. Vi behöfva en ny
uppmarsch på klarhetslinjen i vår vitterhet,
inte därför att romantiken, utan därför att
romantikens afarter, förbundna som de äro med
en olidlig ästetisk jag-förgudning och
storhetsmani, hota att dränka oss.
Kotterijublet kring Conradsons namn är ett
allvarligt tidstecken.
Men svårbegripligheten hos Conradson
har också en annan, en esoterisk orsak.
Och denna orsak är förbunden med det
skönhetsvärde, som åtskilliga af hans dikter,
alla bizarrerier och all ofullgångenhet till
trots, dock obestridligen äga. Han är det
undermedvetnas diktare. Det är det
innersta själslifvets reflexer, dess ömtåliga
och nyanserade fördelning mellan ljus och
skugga, han vill komma åt. Han söker
uppnå det hart när omöjliga; han söker i
ord fånga de finaste stämningskrusningar,
de knappast skönjbara förändringar, som
öfvergå själen, när den vänder sin spegel
mot naturen eller mot en annan själ. Han
vill se, »hvad som sker i det som synes
ske». Och om han också långt ifrån
alltid, förledd af ofvannämnda mera
omtvist-liga instinkter, når den åsyftade effekten,
lockar han likväl ställvis fram öfver de
yttre tingen en darrande eter, en doft utan
rus och tyngd, som är på en gång utsökt
och primitiv. Bäst lyckas han utan tvifvel
i sin natursymbolik. Den påminner, trots sin
modärna utrustning, än om folkens,
framför allt japanernas primitiva naturpoesi, än
om dessa rörande landskap, i hvilkas
atmosfär gamla helgonmålare älskade att
insvepa sina gestalter.
Min drömmar äro i dag
som moln som segla
under solen en sommardag.
För vandraren, hvilande
med slutna ögon
de komma obevakadt,
deras flyktiga svalka
dröjer som ett vingslag
susande snabbt förbi,
deras skugga är som
en kallblodig fågels
magra vinge,
något underbart, oförklarligt
i en solglödgad sfär.
I sin bomullsmjuka, lätt svindlande
känsla af oändligheten påminner denna
strof om den oförlikneliga musik, som
Johannes Brahms komponerat öfver visan:
»Ich liege still im hohen griinen Gräs».
En handfull sådana pärlklara lyrismer kan
man med litet omsorg framleta ur de båda
samlingarna. I den senare rör sig
Conradson företrädesvis på visionernas och
psykologiens område. Somliga af de
under denna rubrik fallande poesierna ha ett
nästan psykopatiskt intresse. De stå för
mycket i släkt med hallucinationerna och
spiritismen, för att deras andliga hälsa
skulle synas fullt obestridd. Men också
denna underliga sådd har sina blommor,
skygga barn af en ömtålig och sårbar själ,
som än finner de intimaste uttryck för det
inre lifvets växt och färger, än kommer
inbillningssjuka och nervretlighet bra nära.
Den lilla sagan om »Vingarne» är vägd
med lyrisk guldvikt, och det ligger
någonting af sorgsen skönhetsandakt öfver
»Rosen bland vågorna».
Jag har min färd på gatorna
mellan människor,
skyndande, blinda. Gråa vyer
öfver sinnets fattiga,
förtorkade, sysslans män.
Här är min lust få söka
i floden rastlös, grå
och skumma, om
icke drifver en ros
bland vågorna, en gren
från lifvets rosenträd.
Denna diktart är på icke allt för långt
håll släkt med Almqvists »songe»-diktning,
hvarom vissa uttryckssätt bära ojäfaktigt
vittnesbörd. Så t. ex. en sats som denna:
»Ni såra mig icke, vackra dagar». Den
står ej heller främmande för Vilhelm
Ekelunds naturell, af hvilken Conradson väl
närmast är att betrakta som den direkta
arftagaren. Men han har också ofta drif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
