Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ungsvensk lyrik. Af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGSVENSK LYRIK
501
vit genren öfver gränserna för det sublima
och inom löjlighetens råmärken. I likhet
med föregångarna sysslar Conradson med
»det slutna lifvets» problem. Man kunde
för hans utveckling blott önska, att denna
slutenhet vore litet mindre hermetisk. Ty
om den också alstrat sällsynta och
ömtåliga blommor, har den dock redan
tillräckligt många osunda och förkonstlade
produkter på sitt samvete.
Ellen Lundbergs senaste diktsamling
synes närmast vara frukten af en italiensk
resa. Italien har i alla tider haft en
särskild makt att lösa struparna på våra
inhemska sångfåglar. Men det är
förunderligt, hur få af dessa stämningar från de
blå golfernas och de blå kullarnas land
hållit färgen med tiden. Genomgår man
från denna synpunkt den svenska versens
historia, är det väl ingen mer än den
tjugutreårige druf- och rosenbringaren Carl
Snoilsky, som står klar för minnet. I
allmänhet förhåller det sig så med våra
Italiasångare, att uttrycksmedlen inte
riktigt räcka till att täcka känslans öfvermätt,
vare sig nu detta beror på fattigdom eller
slöseri. Jag hörde en gång en konstnär
säga, att Italien för skönhetskänslan är ett
land att vegetera i, men icke att skapa i.
Själfva stämningen är där så fulländad, att
uttrycket blir svagare än ett eko. Och
det förefaller nästan, som om han — efter
resultaten att döma — hade rätt. Hvad
Ellen Lundbergs dikter beträffar, så göra
de knappast undantag från den allmänna
regeln. Hennes vyer i fågelperspektiv
rymma många vackra ansatser och en
rikedom af färg och känsla, men vid
urvalet bland denna mångfald har det ofta
brustit henne spårsinne för det väsentliga.
Man får för mycket af det goda, dikten
etsar sig inte, utan står sväfvande i sin
bild. Hon söker i sina landskap den
naturtrogna återgifningen, men hon råkar
ibland ut för återgifvarnäs vanliga
missöde att komma fotografien för nära.
Fotografiens skillnad från impressionen är ju
den, att den är så bunden af enskildheter,
att den inte förmår lyfta sig till något
starkt totalintryck. Diktaren måste i
motsats mot fotografen välja mellan hvad han
ser, och han måste välja med omsorg och
knapphet. Annars löper han risken att
stämningarna slå sönder stämningen. Och
det är det jag ville anmärka mot Ellen
Lundbergs både färgrika och stort
tilltagna vyer, att de mestadels utgöra ett
hopande af lyriska enskildheter, utan att
grundstämningen blir tillräckligt starkt
markerad. Det är detta som gör, att man
icke får någon öfverblick öfver sådana
ställvis måleriska och suggestiva stämningar
som »Firenzes klockor», »Landskap», »En
syn», »Genom Venetien». Man märker
genast denna brist i skildringen af Florens.
I blåhvitt töcken ser jag staden skimra
bak kullar med cypresser och plataner;
ett myller utaf tak och torn och spiror,
en gyttrig samling, som jag ej kan reda.
Men upp ur dessa buktande och sneda
och trånga gator som en syn ur dimman
ser jag uti den svala morgontimman
Palazzo Vecchios massa mörk sig lyfta,
och tornet på dess kron liksom ett finger
till hot och varning emot höjden syfta.
Där bakom synes kampanilen glimma
likt pärlemor, med lätta fönsterbågar,
och där bredvid sig hvälfver domkupolen
så röd som om af rost den vore gjuten.
Men utåt dalen glimtvis Arnö lågar
af morgonsolens glädje genomfluten.
Det finns i denna långrandiga
husvisi-tation inte en enda bild, som flammar till,
gör sig till centrum och belyser det
öfriga. Det blir ett uppradande, där hvarje
färg och hvarje adjektiv förtar de andra
deras verkan. Stadens blåhvita
husgytt-ring, palatsets mörker, kampanilens
pärlemor, den roströda kupolen och Amos
soliga lågor, allt detta kan inte riktigt
smälta hop för den, som ej har det för
ögat. Och denna tålmodiga brist på
energi och djärfhet att förenkla vidlåder
i mer eller mindre grad samlingens »syner».
Det har, för att begagna författarinnans
egna ord, ej lyckats henne att »reda
gytt-ringen». Man får inför dylika brokiga
motiv — ingen har bättre än Heidenstam
i sina österländska bilder verifierat den
iakttagelsen — icke vara för nogräknad
med logiskheten, måttfullheten, tidsföljden
i hvarje bild, för ängslig med öfverorden
och alltför snål om en stark färgklatsch
här och hvar, ty det är just sättet att
ombilda natur till impression. Måhända
bidrager själfva versformen — dessa långa,
stroflösa, i hvarandra glidande beskrifningar
med sin tröttande rimlek — att göra
afsaknaden af precision än mera kännbar.
Ty Ellen Lundberg lyckas utan allt tvif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
