Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ungsvensk lyrik. Af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGSVENSK LYRIK 5°3
någon kännedom om Swinburnes
neopa-ganistiska lifs- och skönhetskult kommer
Kleen som lyriker i en afgjord efterhand.
Därför skulle en samlad upplaga alltför
mycket verka upprepning, så mycket mer
som man redan kan göra den
anmärkningen mot de valda dikterna. Som
totalomdöme måste likväl sägas, att denna
publikation är synnerligen lyckligt
hopkommen. Den ger oss porträttet af en
sånggudinnornas gudson, ständigt midt i
•stämningarnas hvirfvel, aldrig mållös, en
poet som väl i sjuka och svårmodiga
stunder kunde känna en nästan katolsk
traditionernas dragning tillbaka till mystiken
och undret, men som alltid i själ och
hjärta förblef en hänförd bekännare af
skönhetens och drifternas hedendom.
Emil Kleen var barn af 8o-talet. Han
stod som dess märkesmän i opposition
mot den lifsförnekande spiritualismen.
Naturvetenskapen med sina nya teorier om lifvets
alstring och evighet, naturens helighet och
etiska tillräcklighet hade gifvit de unga
fron-dörerna fast mark under fötterna och
perspektiv framåt. Det blef en strid mellan
Pan och Korset, lifsbegäret och
försakelsen. Det problem, som Fröding ställer i
»Den ryske anakoreten» och som
genomgår Heidenstams österländska diktning,
blir för Kleen den nya tidens
hufvudpro-blem. Det köttsliga kan icke
bortelimineras, det är lifvet själft, men det måste
förnyas, måste två af sig skamkänslan och
återförenas med barnets oreflekterade
naivitet för att inte hamna i det osunda,
där hvarje frukt smakar förbjuden. Det
är känslan af dödens närhet, skrämseln
inför de öfvernaturliga makterna, som
kommer människan att rodna och rädas. Och
liksom en gång för den gamle Epikur
blir det därför gudaskräcken och
dödsfruktan, som för den unga generationen och
för Kleen i synnerhet står som den nya
lifsmoralens hinder. Det är denna
brytning mellan gammalt och nytt som tolkas
i hans dikt om »Pans fest» och än mer
i hans »Uraniska dikter», som öfver
stroferna fått något af den kosmiska rymden
hos Epikurs store lärjunge,
gudastorma-ren Lucretius.
Venus Urania! Lif som evigt blifver,
som aldrig föddes och som aldrig dör,
som ur sitt sköte evigt världar gifver
och släckta världar ut i rymden strör,
som låter jorden likt en lysten kvinna
mot solens blick i brunst och brånad brinna,
som gaf åt ungmön hullets lena glans
att tända glöd bak mannens ögonfrans.
Panta Theos! Det lyser upp i själen,
af guden Kosmos själf en del jag är,
och icke mer den fege, låge trälen,
som nattens mörker dödens varsel bär.
Ty död ej gifves. Lifvets rika flöden
mig ständigt bära fram mot nya öden,
om också i min hjärnas hvalf är släckt
det ljus, som mänskoformens varde väckt . . .
Denne Pan, kring hvilken hela Kleens
diktning rör sig, är för honom icke blott
fastlåst vid rollen att vara naturens härold,
han är något mer, han är revoltens ande,
alldeles som Carduccis Satan.
Frihetslidelsen har från denna speciella punkt hos
Kleen generaliserats till ett allmänt
fronden mot folkförtryck och ängsligt strama
sedebud. Kleen blir frihetssångare. Hans
»Likvaka» har t. ex. det sociala missnöjet
som bakgrund. Och det är i känslan af
att dessa frihetsapostlar ännu så länge,
tills ny dag grytt, måste verka
nedbrytande och att de därför ännu känna sig
som samhällets nidingar och utstötta, som
han diktar »Stigmannens julsång», en
tydlig parallel till Frödings »En fattig munk
från Skara».
Hetsad som en räf på heden,
vardt jag ofta vill om leden,
mig tog hatet, mig tog vreden,
och jag slog och stack och drap.
Men när samvetsaggen brände,
när jag sjunken djupt mig kände
och Gehenna mot mig spände
glupande sitt afgrundsgap ...
då föll stundom ljus i hågen
som en solglimt öfver vågen,
och i flyktig syn jag såg en
skymt af tid, som komma skall —
pingstens tid, då andar vakna,
då de gamla banden slakna,
trälars böjda ryggar räkna
för att bjuda bördan: Fall!
Trots detta om jag så får säga
målmedvetna drag hos Kleens poesi, kan man
likväl icke fördölja för sig, att han dock
innerst aldrig var mer eller mindre än en
poet och att de stridande idéerna för
honom just icke blefvo stort mer än det
osynliga suset i luften. Emil Kleens poetiska
betydelse ligger främst i hans outtömliga
natursinne. Som naturlyriker är han barn
af Skåne och adoptivson till Ola
Hansson. Och han söker liksom denne exem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
