Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henric Schartau. Af Nathan Söderblom. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sl6 NATHAN SÖDERBLOM
ger samtidigt ypperligt prof såväl på
den välgörande redan som på
sönder-plockningen.
Efter ingången: »Hvi sofver du! Statt upp,
åkalla din Gud, att Gud till äfventyrs ville
tänka uppå oss, att vi icke förgås» Jon. 1:6 —
med sina tre afdelningar, hvar och en försedd
med två till fyra underafdelningar, som i sin
ordning i första momentet äro sönderdelade i
två — kommer ämnet: Den uppväckande nåden.
Tre delar: »I. Hos hvilken det är som den
uppväckande nåden kan verka? II. Hvad den
uppväckande nåden hos dem verkar. III. Hvad
som är slutliga ändamålet för en sådan verkan
af den uppväckande nåden.» Jag stannar här
vid den andra delen: »Hvad den uppväckande
nåden hos dem verkar?» Svar. »1:0 En hel och
klar upplysning, 2:0 fruktan för och hat till
synden, 3:0 en mera allvarlig flit i Guds ords
brukande.» Sen bli dessa moment i sin ordning
uppdelade. Låt oss höra om upplysningen: »1) Före
uppväckelsen är en människa antingen i den grofva
säkerheten — då hon håller förnuftsöfvertygelsen
för tro och ärbarheten för helgelse, eller 2) i
den fina säkerheten med sina nåderörelser.»
Här uppenbarar sig Schartaus rädsla för
käns-lolifvets oberäknelighet och spratt. »I den fina
säkerhetens känslorörelser liknar människan en
sofvande, som i drömmen tycker sig vara
omgifven af ljus, änskönt hon helt och hållet ligger
i mörkret». Men 3) »under ett beständigt
umgänge med ordet, börjar uppväckelsen med
en andelig dagning och morgonrodnad» . ..
som slutar så som det går »för den vilsefarande
vandringsmannen, att synvillorna fulleligen
försvinna, då det har blifvit full dag.»
leke utan en viss drastisk påtaglighet
har Schartau på samma söndag 1817
utmålat, hur den vaknande måste ruska upp
sig och förändra sin ställning, »inte åter
lägga sig ner under sitt varma täcke»,
och hur den andligen vaknande måste
likaledes taga sig något för, eljes dvalar
han af igen. Förgäfves letar man efter
ren, uttryckslös slentrian i bildspråket,
eller efter de i andligt tal liksom i
annan framställning så vanliga förbrytelserna
mot bildernas valör. Skarpsinnigheten
och finheten i de psykologiska
beskrif-ningarna äro erkända. Någon gång
glimmar det till af poesi. »Ehuru hoppet
ligger bredvid bekymret på hjärtats
botten, sä är det likväl där, ändock att
ingendera kan förmärkas af förnuftets öga,
som icke kan se längre än på ytan.»
De offentliga kyrkoförhören skola vi
höra Thomander beskrifva. »Den fromme
mannen, som aldrig sågs utan på sin
rätta plats, syntes här vara på den
rättaste.» Thomander »tviflar att någonsin
i sin lefnad få höra ett så klart och
djupt, enfaldigt och lefvande kateketiskt
föredrag». Ett annat, mer lyriskt
ögonvittne »glömmer aldrig ögonblicket»,
säger han, »då jag första gången såg
Schartau. Det var en tafla af Judeen i
apostlarnas tid. I det rymliga koret af Lunds
domkyrka satt den silfverlockige läraren
omgifven af doktorer från vetenskapens
fyra väderstreck, blandade med
uppblomstrande barn och mot grafven
lutande åldrige. Snart började han fråga,
och jag önskar ingen ting högre, än att
lärare kunde svara så som många af
hans tioåriga åhörare.»
Själf har Schartau mer än en gång
tecknat den idealbild, till hvars likhet
han ville metodiskt tukta sig och
människorna — snarare än han tänkte på
att glömma sig själf i dess hängifna
åskådning. Man har hänvisat till ett
svar i hans undervisning om gamla och
nya testamentet, där han vill »förena det
gamla testamentets varsamhet,
noggrannhet och allvarlighet med det nya
testamentets frimodighet, frihet och glädje,
hvaraf följden blir den stadiga, otvungna
och förnöjda sinnesstämning, som
egentligen tillhör det nya testamentets
medlemmar». Såsom det mest talande
uttryck, jag funnit i Schartaus skrifter,
för hans fromhetsideal, skulle jag vilja
sätta utkastet till aftonsången på fjärde
i advent 1818. Det är både till teknik
och innehåll ett nog karaktäristiskt
själf-porträtt för att förtjäna anföras.
»Det mycket saliga tillståndet, då en männi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
